Eftersom inget block kommer att få majoritet efter valet, kommer talmannen att få en viktig roll. Riksdagen behöver då en trygg, erfaren och respektfull talman. Vilket parti denne kommer ifrån borde vara mindre viktigt.

Det första riksdagen gör efter valet är att välja talman, det högsta ämbete som en person kan väljas till i Sverige. Talmannen är i rang efter konungen men före statsministern.

Det är talmannen som föreslår statsminister, som riksdagen sedan röstar om att godkänna eller inte.

Socialdemokraterna har alltid, varesig de ökat eller minskat i val, nominerat en socialdemokrat till talman. De borgerliga har varit mer parlamentariskt renläriga och släppt fram S-talman när deras block varit störst.

Nu har allianspartierna dock ändrat sig, och säger att man kommer att lägga fram eget namn till talman, oavsett hur det går i valet.

Det är bra.

Att allianspartierna, genom att föreslå egen kandidat oavsett valresultat, hoppas att kunna få stöd av Sverigedemokraterna är egentligen ingen stor sak. För att en S-kandidat ska vinna krävs ju också att denne får SD-stöd (eller stöd från de borgerliga).

Partitillhörighet borde nämligen vara mindre viktig än de föreslagna personernas förmåga att leda riksdagens arbete. Efter valet 1976 kunde S-talmannen Henry Allard sitta kvar, eftersom tillräckligt många borgerliga riksdagsledamöter röstade på honom.

Därför borde lämpliga kandidater till talmansposten nomineras från flera håll, så att riksdagen kan välja den man har högst förtroende för.