Det borde vara av central betydelse att få veta hur den omvandling av Sverige som lett till no-go zoner, terrordåd och kaos på område efter område blev möjlig.
Med intresse har jag läst två avhandlingar om hur Sveriges politiska makthavare gick från ett försvar av homogena och stabila nationalstater till en total uppslutning bakom globalisering, internationalism och därmed massinvandring.
Jag läser min brors avhandling i historia och en avhandling av en finsk forskare, Mats Wickström, om hur den svenska invandrar- eller integrationspolitiken växte fram. Uppläggningen av avhandlingarna är bra och rediga, men kapitlen inskränks inte sällan av att vara strikt deskriptiva, refererande (citatspäckade med skäligen självklara slutsatser). Man får ingen klar uppfattning var författarna själva står och hur de ställer sig till det åberopade materialet.
Kanske denna ”saklighet” är önskvärd hos de betygsättande lärarna inom akademin och en förutsättning för att avhandlingar ska kunna godkännas, eventuellt med ”spets”, men detta tynger läsningen. Jag deltog på min brors deputation år 2001 och blev föga imponerad över denna akademiska ritual. Problem som är förhärskande i hela samhället finns också inom akademin – åsiktkontroll kamoufleras som kvalitetskrav.
På mig – detta är förstås ett subjektivt intryck – verkar alla citat och referat i avhandlingarna, den s.k. svenska ”debatten”, ytterst beklämmande: det är som om ett antal bödlar är inbegripna i en livlig diskussion om hur den dödsdömde delinkventen på bästa sätt på snabbaste vis skall avlivas (genom att t.ex. flås levande, stekas på spätt, halshuggas, kärvänligen torteras eller dränkas eller skjutas på fläcken).
Där har vi de s.k. invandrardebattörerna i sin prydno, och den dödsdömde brottslingen är förstås den svenska nationen och det svenska folket. Några nationellt sinnade svenskar (som är besinningsfulla traditionalister och vill förskona vårt land för onödiga – och dyrbara – konflikter och problem) får ju inte delta i debatten, den skall – i ”demokratisk ordning” – styras och domineras av nationella självmördare, företrädesvis av sådana som saknar verklig hemhörighet (med s.k. invandrarbakgrund) i Sverige, utan är ute efter att förstöra och upplösa den historiskt grundade och uppbyggda svenska nationen.
Detta är, som sagt, ytterst beklämmande och djupt tragiskt, och det är ju endast sorgligt att sådant inte får komma fram i akademiska avhandlingar som behandlar den svenska invandrarfrågan under ett avgörande skede, 1964–75.
Jag skulle vilja veta varför den uppenbara snedrekryteringen, dominansen i pressen av invandrardebattörerna, var så slående i en för nationalstaten avgörande fråga? Jag skulle i alla händelser rekommendera alla som vill ta vid där min bror och Wikström slutar att undersöka hur detta kom sig, inte minst genom att intervjua de då ansvariga redaktörerna för de inflytelserika tidningarna och fråga dem om de medvetet refuserade inläggen från den andra, traditionalistiska sidan. Också negativa eller undvikande svar kan vara i sammanhanget informativa (för att inregistrera mediastyrningen: att avvikande åsikter bedömdes som opassande och inte fick komma fram).
För alla i Sverige borde det vara av central betydelse att få veta hur den omvandling av Sverige som lett till no-go zoner, terrordåd och kaos på område efter område blev möjlig. För egen del är jag outtröttligt engagerad i arbetet med att utkräva ansvar och inte minst upprättelse för alla de som kallas och stämplats som rasister.
*
Mats Wickström disputerade 2016 med idéhistorisk avhandlingen The Multicultural Moment: The History of the Idea and Politics of Multiculturalism in Sweden in Comparative, Transnational and Biographical Context, 1964-1975. Se i bibliotek.
Lars-Erik Hansen avgav doktorsavhandling i historia, Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt i historia vid Stockholms universitet 2001. Se i bibliotek.