Länge har vi bara fått fira svenska idrottsframgångar. All annan nationalism har stämplats som extremism. Tack vare Sverigedemokraterna ändras nu denna komplett galna villfarelse.

I en tänkvärd ledare i Dagens Industri av PM Nilsson, Heja Sverige, behandlas fenomenet nationalism. I våra grannländer har man en avdramatiserad och naturlig hållning till nationalismen. Hos oss är den fortfarande känsligt och laddad.

Varför? Jag är övertygad om att en komponent i detta kan vara att Sverige inte blev ockuperat eller angripet av andra världskrigets stormakter, Tyskland och Ryssland. Och på det moraliskt föga resliga sätt vi höll oss utanför striderna. Winston Churchill konstaterade 1940, då Storbritannien stod ensam och väntade att tyska krigsmaskinen skulle angripa öarna med hela sin kraft: ”De länder som tar strid och förlorar kan resa sig igen, medan länder som ger upp utan strid blir lydiga redskap och är slut som nationer”.

Vår neutralitet var som en halv kapitulation utan strid.

Vår kollektiva skam över att ha kommit undan kriget, kanske skapat den svenska synen på nationalism som något extremt och farligt. Jag säger inte nödvändigtvis att det var fel att undgå att dras in i kriget, men det har förmodligen haft ett större psykologiskt pris än vi vågat tala om…

”Per-Albin Hanssons folkhem är typiskt för [forskaren Ernest] Gellners funktionsnationalism”, konstaterar PM Nilsson. Han menar att den blev så framgångsrik och självklar ”att svenskarna knappt behövde tala om den”.

Det var, skulle jag vilja tillägga, en ”inrikes” nationalism som inte relaterade sig till omvärlden, eftersom den inte behövde det. De tekniska och ekonomiska svårigheterna att röra sig över gränserna skapade naturliga mentala murar. När vi talade om ”alla” menade vi ”alla i Sverige”. Först med lättheten att röra sig över gränserna, med globaliseringen, har det uppstått förvirring om vem vi menar med ”alla”.

”En intressant sak med Sverigedemokraterna, som är det parti som tydligast fångat upp nationalstatens återkomst”, skriver PM Nilsson. Just så. Ett parti som verkade för hat och extremism hade aldrig vuxit sig stora så som SD. Partiet har fångat något väsentligt i samhällsutvecklingen.

För mig är det uppenbart att globaliseringen, lättrörligheten över gränserna, skapar en paradox: ju närmare världen kommer oss, ju större blir behovet av att veta vilka vi själva är. Inte därför att vi är bättre än andra, utan därför att vi nu tvingas spegla oss i andra folk, samhällen och kulturer just därför att de kommit närmare.

PM Nilsson gör skillnad på ”folkhemsk funktionsnationalism” som är acceptabel, och en ideologi som ”värna en föreställd svensk etnicitet” som inte är det. Men istället har de gamla partierna gjort misstaget ”att dra fronten mot nationalism som sådan”. Nilsson menar – vilket är intressant för en tidning som representerar etablissemang – ”att nationalismen på många plan är förutsättningen för ett fungerande demokratiskt tillväxtsamhälle, liksom att nationalstaten är en garant för medborgerliga rättigheter, rättsstat och socialstat. Ingen annan institution har kunnat ersätta den.”

Det medgivandet hade inte kommit utan det envisa och svårartat motarbetade arbete som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och andra inom Sverigedemokraterna utfört under mer än 15 år. Näringslivet hånar ju fortfarande Åkesson genom att inte bjuda in honom till Nobelmiddagen, medan ledaren för det parti som hyllat kommunismen och Stalin gärna får komma.

Sverigedemokraterna är den rörelse som återför den för vår civilisation nödvändiga nationalismen till politikens centrum, från att i årtionden enbart varit förpassad till fotbollsarenorna. Det är för denna väsentliga uppgift som partiet söker väljarnas stöd.