Hon tycks vara i ständig rörelse. Akademiker, debattör, politiker. Nu har hon återvänt till skönlitteraturen med roman som utspelar sig i skånska Borrby.
Ann Heberlein uppträdde först som relativ samtidskonform teol.dr i etik och debattör i bland annat kvinnofrågor och frågor relaterade till psykisk ohälsa. När vi nu vant oss med att Heberlein i stället blivit en mera oppositionell migrationsdebattör, och som bäst väntar på hennes bok om våldtäktsstatistik, kommer i stället en skönlitterär bok Allt kommer nog att bli bra (Mondial 2018).
Heberlein är förvisso inte främmande för skönlitteratur, hennes självbiografiska bok Jag vill inte bara dö, jag vill bara inte leva (2008), som på ett uppseende sätt behandlade egen psykisk sjukdom, sålde i mycket stora upplagor. Den nya boken behandlar en kvinna, som efter att ha levt ett ”kosmopolitiskt” liv i England tillsammans med en internationellt uppskattad konstnär, återvänder till sin hembygd på grund av sin moders död, och där upplever ett omtumlande möte med en annan verklighet och finner ny kärlek.
Romanens skådeplats är det skånska Borrby, där romanens huvudperson Annika slår sig ned efter att ha brutit med sitt tidigare, internationella liv. Hon möter här andra slags människor och åsikter än hon är van vid. I England var alla hon kände svurna motståndare till Brexit, i Borrby avskys EU och anses förstöra för de som bedriver jordbruk. Hon träffar SD-medlemmar med Trump-kepsar och ”Heja Jimmie” t-shirtar som oroas över de afghanska gängen som stryker omkring.
Denna tematik väcker intresse och kan sägas bryta ny mark. Har SD-medlemmar eller över huvud taget svenskar som oroar sig för mångkulturen gjorts till litteratur förut?
Tyvärr utvecklas denna politiska skildring inte i någon högre utsträckning, utan en konventionell kärlekshistoria står i stället i centrum. Huvudgestalten Annika undergår skilsmässa med sin engelske man och träffar i Borrby oväntat en ny drömprins, Axel, en bildad, men något hjälplös, man som utmärker sig genom att ständigt gå omkring i ridkläder. De yttre attributen för tankarna till Ann Heberleins verklige man Erik van der Heeg och en självbiografisk läsning blir närmast oundviklig – samtidigt är jag för dåligt underrättad om detaljerna, för att veta hur mycket som stämmer med verkligheten (och det spelar kanske också mindre roll).
Axel förefaller delvis dela SD-medlemmarnas perspektiv, men har i stället valt att engagera sig i Moderaterna, eventuellt av sociala eller nostalgiska skäl. Hans åsikter blir inte så utförligt presenterade, men han säger sig vid ett tillfälle tro på Gud, kungen och nationen, och får väl således gälla för konservativ.
Det jag saknar är framförallt någon personlighetsutveckling hos huvudpersonen, att Annika så småningom skulle övertygas av de nya erfarenheterna och sin nye man. En bok om en politisk korrekt kvinna som blir politisk inkorrekt vore faktiskt en helt ny typ av utvecklingsroman.
Men i stället för detta kommer alltså en kärlekshistoria, som bara känns alltför flickboksaktig och sötsliskig, för att återge detaljerna i. En annan tematik som tycks intressera Heberlein är skilsmässa och otrohet. Annika skiljer sig från den redan flera gånger tidigare gifte mannen Marc för att han är otrogen. Den nye mannen Axel är också för tillfället gift, och har varit det flera gånger tidigare, och skiljer sig således. Kanske speglar detta samhället som det ser ut, men det är en tragisk bild Heberleins bok ger av mänskliga relationer.
Ytterligare en tematik är frågan om klass. Annika har arbetarklassbakgrund, men har gjort en klassresa till den intellektuella övre medelklassen, vilket gör att hennes beteenden avviker en del från de enkla byborna, bland annat bär hon skor inne. Överklassen finns också representerad i form av en slottsfru som ständigt dricker champagne och vars man, förstås, ägnar sig åt jakt. Iakttagelserna kring klass känns förvisso noggranna och träffande, men också denna tematik är något uttjatad. Hur många, särskilt kvinnor från arbetarklassen, har inte redan skrivit om klass och klassresor? Behövs det en till roman om detta?
Det är heller ingen roman som utmärker sig vad gäller form och stil, utan den följer konventionella mönster för de lättare genrerna. Svaret på vad det är för slags roman blir vid moget övervägande en lättare underhållningsroman med inslag av en politisk tematik som förblir outvecklad. Det är synd att det sistnämnda elementet inte utvecklades ytterligare – det hade kunnat ge rikare utdelning.