För att vända krisläget i opinionen ska Socialdemokraterna prata välfärd i stället för migration, säger statsminister Stefan Löfven. Ja, det ska till och med vara ”slutsnackat om migrationen”.
Nu är det inte statsministern som bestämmer vad vi andra ska diskutera, men vi förstår förstås att migrationsfrågan är känslig. Förutom att den brutalt belyser ett enormt tillkortakommande för regeringen, kantat av en lång rad lögner och motsägelser, så river frågan just nu isär både regeringens två partier och Löfvens eget parti.
För knappt en månad sedan meddelades att Socialdemokratin gick till val på skärpta identitetskrav, särskilda förvar för asylsökande och indragen välfärd för illegala migranter. Det var lite Kent Ekeroth över det hela och mycket riktigt blev det interna protester från bland andra SSU, Tro och Solidaritet och många lokalpolitiker.
Och just nu är det oklart vad Socialdemokraterna egentligen står för.
Följaktligen kan Stefan Löfven just nu inte öppna munnen om invandringspolitiken utan att göra någon arg inom sitt eget parti, ganska obekvämt i en valrörelse där väljarna kommer att kräva besked.
Löfven vill alltså diskutera välfärd, men problemet är att migrationen i allra högsta grad är en välfärdsfråga. Migrationens kostnader fick i dagarna uppmärksamhet genom den besynnerliga intervjun med nationalekonomen Joakim Ruist i Aktuellt. Det går inte att enas om exakt hur mycket asylmigrationen kostar samhället, men de allra flesta har väl vid det här laget förstått att det handlar om mångmiljardbelopp per år. Dessutom permanentas kostnaderna när stora grupper har ett alldeles för dåligt deltagande på arbetsmarknaden.
Och ja, dessa dussintals och åter dussintals miljarder per år kommer precis från samma offentliga kassakista som finansierar skola, vård och omsorg. Så när socialdemokraterna i andra sammanhang påstår att si och så många miljarder motsvarar tusentals sjuksköterskor så erkänner man att migrationskostnaderna drar medel från välfärden. Det kan ju faktiskt vem som helst räkna ut.
Välfärden är nämligen en ekonomisk fråga och alla ekonomiska frågor är knutna till migrationens kostnader. Jag vill alltså inte försöka räkna ut totalkostnaden, men bara statens utgifter 2017 för migration och integration summerades till 64 miljarder i statsbudgeten. Statens bidrag till kommunerna och arbetsmarknadspolitiken, två poster som alltmer domineras av kostnader för migrationen, utgjorde 2017 tillsammans 177 miljarder. Men detta ger fortfarande inte hela bilden.
Förstår ni nu att vi inte kan diskutera välfärd utan att diskutera migration? För samtidigt pressar kommuner och landsting både sin ekonomi och sin personal till bristningsgränsen för att leva upp till ambitionerna gällande exempelvis sjukvård, socialtjänst och grundläggande utbildning.
Regeringens egna företrädare och många andra säger då att det är en nyckelfråga att få asylmigranterna i arbete. Ja självklart, men det går ju hela tiden lika uselt, vilket ekonomer som Joakim Ruist och Tino Sanandaji försöker tala om för oss. Och det är inte så att vi har otur år efter år, det är ett strukturellt problem som vi har sett att varken högerregeringar eller vänsterregeringar kan lösa. Jag säger inte att det är hopplöst, men för det första kommer det att ta lång tid och för det andra kräver det ett nytänkande som varken den nuvarande regeringen eller Alliansen klarar av.
Sålunda borde det vara prioriterat att göra något åt själva grundproblemet, nämligen den asylrelaterade migrationen. Den bör minskas till ett minimum medan människor som inte ska vara här återvandrar under värdiga former och anhöriginvandrare strikt försörjs av sin anhöriga. Där har ni en gigantisk välfärdsreform, som dessutom skulle frigöra medel för satsningar till förmån för flyktingar i konflikternas närområden.
Jag utgår från att denna diskussion kommer att föras i varenda en av Socialdemokraternas valstugor. Låt dem inte slippa undan. Väljarna, inte makthavarna, bestämmer vad som ska debatteras.
*
Se mer: GP i Slutsnackat om migrationen