När jag intervjuade en grupp ensamkommande män från Eritrea som tagit sig till Libyen och därifrån satts på båtar i Medelhavet av smugglare, undrade jag varför de inte sökt asyl i Italien när de kom dit. Svaren säger allt om vad ”flykten” över Medelhavet handlar om.

En ny, Italienvänlig regering är på plats i Italien och har lovat att försöka återställa förnuft och ansvar i invandringspolitiken. Den nya ansvarsfulla riktningen märktes i söndags, den 10 maj, när man stoppade ett fartyg med 600 migranter att lägga an i italienska hamnar.

Regeringen uppmanade Malta att ta emot fartyget, men malteserna vägrade. Konstigt, för vi har ju av våra etablissemangsmedier fått lära oss att Europa berikas av massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Vore det sant, så skulle man väl inte behöva övertala någon att ta emot dem, eller?

Ytterligare en anmärkning rörande berikning. Hur kommer det sig att länderna där berikarna kommer ifrån inte är rika? Borde de inte ha berikat dem innan de berikar Europa?

Det är den privata organisationen SOS Mediterranee som plockar upp migranterna utanför Libyens kust och transporterar dem till Italien.

På Facebook skrev inrikesministern Matteo Salvini, partiledare för Lega: ”Malta tar inte in någon. Frankrike knuffar tillbaka folk vid gränsen, Spanien skyddar sin gräns med vapen. Från och med i dag ska Italien också börja säga nej till människosmuggling.”

Efter det meddelade den nya spanska socialistiska regeringen att man tar emot fartyget.

Men det mest humana europeiska Medelhavsländer kan göra är att bogsera båtarna tillbaka till Afrikas kust. Om man gör så bestämt och utan undantag, så kan man göra klart för migrantsmugglarna än en gång för alla att dörren är stängd. Ingen kommer över.

På så sätt kan vi verkligen rädda liv. Och de som hade tänkt söka ett bekvämt liv i Europa, ”den stora bankomaten”, kan i stället stanna i sina egna länder och lägga sin kraft på att utveckla dem. Vår ”humana flyktingpolitik” leder alltså till att många människor drunknar i Medelhavet.

”Om ni tror att jag inte kommer röra en fena medan vi får ännu en sommar med idel fartyg som åker i land, så tror ni fel”, säger Salvini. Han säger även att han ska vidta åtgärder mot organisationer som fiskar upp migranterna utanför Afrikas kuster. Man får hoppas att han går från ord till handling. För det här påverkar även oss.

I april 2016 intervjuade jag en grupp ensamkommande män från Eritrea i Uppsala. De hade tagit sig till Libyen och därifrån satts på båtar i Medelhavet av smugglare. Jag undrade varför de inte sökt asyl i Italien när de kom dit. ”No money, no house”, förklarade en av dem på bruten engelska. Tolken förklarade att i Italien får man inte ekonomiskt stöd av staten, därför föredrog migranterna att resa vidare. ”Four, five, six people, one house”, tillade den ensamkommande. ”Just problem, Italy”.

En annan av de ensamkommande männen berättade att han tillbringat en tid i Rom, men var missnöjd med levnadsstandarden. ”Not very good house”, sa han och skakade på huvudet. ”Like camp.” Han tyckte inte heller att Rom var tillräckligt rent: ”There is no clean.” Han menade också att den italienska staten inte gav honom den hjälp han behövde: ”Sweden government helps, in Italy no.”

Förra sommaren, den 21 juni 2017, konstaterade Erika Bjerström, en vid tillfället ovanligt frispråkig och ärlig journalist på SVT Aktuellt att invandrarna som tar sig över Medelhavet till ”90 procent är migranter på jakt efter ett bättre liv” och som ”ser på Europa som en enda stor bankomat”. Jag skulle dock gå längre. Det finns inte en enda flykting i båtarna. För ingen afrikan behöver ta sig till Europa för att få skydd. Är det krig i ett land, så tar man sig till grannlandet. Vi i de rika länderna kan hjälpa till i flyktinglägren. Då kan vi hjälpa fler för mindre pengar.

Salvini är dock fortfarande kvar i en kompromisshållning och talar om att riktiga ”flyktingar” ska få stanna i Italien medan de andra ska åka hem. Det kommer inte hålla i längden.