Det är hög tid för den nationella oppositionen att ta ett grepp om begreppen. Ordens makt kan inte underskattas. ”Invandrare” och ”svensk” är två begrepp som förvillar.
Vetskapen om att begrepp som används för att beskriva verkligen ger makt, har missbrukats av politiker i många år. Detta fick inte minst andre vice talman och Sverigedemokraten, Björn Söder, erfara när han använde begreppet ”svensk” på ett sätt som under de senaste fyrtio åren varit ovanligt. Nämligen för att beskriva någon som står för mer än ett medborgarskap, där svensk är något som kan sammankopplas med historisk ödesgemenskap, med gemensamt språk och andliga referenser.
Söder använder en definition som före vänsterliberalismens ohämmade framfart varit allmänt vedertagen och accepterad i de flesta stabila nationalstater i världen, inte endast av konservativa utan även av socialister och liberaler. Ännu idag är Söders uppfattning självklar i de flesta asiatiska länder.
Begreppet invandrare är i detta sammanhang också ett vilseledande och falskt ord som inte täcker verkligheten. Flertalet av våra s.k. invandrare är inte alls invandrare (d.v.s. personer som avsiktligt lämnat sitt fädernesland för att just i Sverige söka en ny framtid för sig och sin familj i akt och mening att bli svenskar, alltså anpassa sig till svenska förhållanden, lära sig svenska och försvenskas) utan de är:
1. Alla som får status som flyktingar, som av det officiella Sverige alltid används för nästan alla som får stanna och detta i motsats till FN som endast skulle definiera någon procent av dessa som flykting. De har blivit tillrådda eller anvisade att ta sig till Sverige och egentligen endast trögt och motvilligt söker bli svenskar.
2. Förbrytare och missdådare, inte sällan terrorister (Rakhmat Akilov, Taimour Abdulwahab), som söker sig till Sverige därför att här är ”liberala” förhållanden som tillåter dem att fortsätta sin politiskt aktivistiska verksamhet.
3. Lycksökare och skumma element som söker sig till Sverige (de maffialiknande gängen i våra utanförskapsområden), eftersom man blir försörjd här av det sociala under alla omständigheter och dessutom kan tjäna ”svarta” pengar lätt på knark och spelklubbar m.m.
4. Arbetslösa men arbetsamma som vet, att man i Sverige efter EU-inträdet, kan tjäna drägligt, lätt spara en slant också och återvända till hemlandet som relativt förmögna för att köpa en liten affär eller restaurang och leva som småkapitalister.
De flesta s.k. invandrare i Sverige tillhör någon av dessa fyra kategorier och kan med ytterst få undantag betecknas som invandrare i ordets egentliga mening. Detta är den brutala, nakna sanningen.
Ändå fick dagens migrationsverk i decennier heta invandrarverket. Etablissemanget med de då etablerade partierna i spetsen, ville rensa bort ordet utlänning från det svenska språket och utlänningskommissionen blev då istället invandrarverket.
Vägen mot deras vision om det förträffliga mångkulturella samhället var så stark att begreppen skulle signalera det officiella Sveriges nya värderingar och synsätt. Den gamla, homogena Sverige skulle bort. Sverige skulle aldrig mer vara svenskarnas land, det skulle bli allemansland.
Begreppet invandrare har förenklat argumentationen för ett mångkulturellt samhälle, eftersom det förvanskat verkligheten genom att insinuera att dessa människor egentligen inte är annorlunda än vilken svensk som helst och därmed fått alltför många väljare att allt för länge underskattat olikheterna och svårigheterna.
Precis som i de forna kommuniststaterna gick det svenska etablissemanget hårt fram. Istället för klassfienden fick vi den rasistiske vite mannen, istället för klasshat fick vi rashat, istället för klassförrädare fick vi den vita arbetarklassen som obildade rasister, som anhängare av Thump, Orban eller Åkesson.
Opinionen hade säkert lättare vänt om inte invandrarna kollektivt kallats invandrare utan utlandssyrianer, utlandsturkar o.s.v i Sverige – detta är dessutom mer korrekt och i överensstämmelse med svenskarna i Schweiz, USA o.s.v. som ju kallas utlandssvenskar.
Ett led i att rätta till de misstag som begåtts är att räta ut begrepp som förvillar och befäster vanföreställningar. Begreppen ”invandrare” och ”svensk” är två av dessa. Det är hög tid för den nationella oppositionen att ta ett grepp om begreppen. Det är lätt att i den vänsterliberala pressen ondgöra sig över s.k. rysk påverkan. Hur vore det om de själva slutade kasta sten i glashus?