I sin nya bok frågar Lars Åberg, ”Hur blev det såhär, varför valde vi denna väg?” Han intervjuar människor, gör iakttagelser läser och reflekterar över det ödesmättade mångkulturella drama som ingen vet utgången på.
Lars Åberg (f. 1950) heter en lågmäld journalist från Sydsverige som ofta skriver betraktelser över mångkulturalismen. I konkurrens med de många, uppmärksammade böcker om mångkultur och invandring, till exempel Tino Sanandajis Massutmaning och Ann Heberleins Den banala ondskan, som kommit på senare tid, har hans böcker kommit litet i skymundan. Förra året gav han ut reportageboken Framtidsstaden: om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?, som skildrar ett Malmö i förfall, men också vilka personer och mekanismer som varit drivande i denna process.
Den nya boken, Landet där vad som helst kan hända (Karneval förlag 2018), vidgar perspektivet. Åberg försöker här få fason på hela vårt land.
Titeln syftar på den remarkabla förändring Sverige genomgått de senaste decennierna. Från att ha varit en väl fungerade välfärdsstat, där allt var planerat och budgeterat, synes vi nu stå här utan plan – ingen vet hur mångkulturen är tänkt att fungera, hur vi skall hantera dessa allt större grupper som står helt utanför samhället, hur dessa påfrestningar på välfärdsstaten skall lösas. Sverige har blivit landet, där vad som helst kan hända.
Hur blev det såhär, varför valde vi denna väg?
Åberg söker i boken efter svaret. Han intervjuar människor, gör iakttagelser läser och reflekterar. Det är en tämligen löst sammanfogad bok, som kanske snarare får uppfattas som en essäsamling än en enhetlig bok, även om reflektionen över mångkulturalismen utgör ett ständigt centrum.
Åberg besöker Borlänge, en stad som en gång var känd bland annat för Jussi Björling, men som nu alltmer blivit känd för sina utanförskapsområden, där framförallt afrikaner bor. Här finns samhällen som blivit i så hög grad parallella att ett parallellt rättssystem utvecklats och befolkningsstatistiken blivit osäker på grund av mängden illegala invandrare. Trots detta kan kommunstyrelsens ordförande inte säga annat än floskler, som att man skall lyfta fram invandrarnas kultur.
”Alla dessa floskler!” är över huvud taget lätt att utbrista vid läsning av Åbergs skildring av mångkulturens arkitekter. Fanns det någon tanke bakom? En tanke, som förvisso inte på något sätt är unik för Åbergs bok, var att välfärdsprojektet på 60-talet hade nått ett slags fullbordan. Den humanitära stormakten behövde nya projekt – först kom u-hjälpen och sedan invandringen. Hela världen och inte bara Sverige skulle omfattas av välfärdsprojektet.
En annan tanke är den ständiga vurmen för den andre. I den mångkulturalistiska ideologin idealiseras främlingen och antas bidra med något gott till samhället just i kraft av att han är annorlunda. Att det kan tvärtom kan uppstå konflikter mellan olika kulturer förbises, tvärtemot alla verkliga erfarenheter, med detta perspektiv. Därmed anses invandrarna inte heller behöva anpassa sig till den svenska kulturen.
Denna kritik mot multikulturalismen är välfunnen och beläggs med många exempel. Samtidigt finns det ett visst problem med Åbergs kritik av mångkulturalismen, som i stället verkar falla i en annan ytterlighet, den liberala, universalistiska åskådningen, som utgår från premissen att människor i grunden är lika och att det bara är att ställa krav på invandrarna, för att de skall anpassa sig. Denna svaghet märks bland annat i hans kritik av Sverigedemokraterna, som beskrivs som lika besatta av rötter och ursprung som identitetsvänstern.
Problemet med det mångkulturella samhället är till sist att människor faktiskt är olika och att rötter och bakgrund har betydelse. En människas identitet kan inte trollas bort bara för att gränsen passeras. Allt identitetstänkande kan inte jämställas, utan högerns försvar av rådande identiteter är något annat än vänsterns försök att lösa upp dem genom mobiliserandet av minoriteter. Denna svaghet i Åbergs resonemang gör också att flera av de mer konservativa analyser som skulle kunna kasta sken på den mångkulturella frågan inte övervägs. Här ligger stora ideologiska resurser obeaktade.
Detta innebär inte att jag på något sätt vill avråda från läsandet av denna bok. Den är mycket välskriven bok, utan tvivel inspirerad av det litterära reportaget, som kastar ljus på många aspekter av det mångkulturella projektet. Här ges en bild av ursprungsbefolkningen, invandrarna, makthavarna, forskarna och journalisterna – alla aktörer i det ödesmättade mångkulturella drama som ingen vet utgången på. Det känns som att vad som helst kan hända.