Det så kallade ”civilsamhället” anses bestå av idealister som antingen arbetar ideellt eller försörjs av medlemsavgifter och donationer. Man utger sig normalt för att vara fristående och partipolitiskt obundna. Stämmer det?

Till att börja med kan vi konstatera att många organisationer vi förknippar med civilsamhället är starkt bidragsberoende av staten. Naturskyddsföreningen cashar till exempel in 80 miljoner om året i offentliga medel, främst från SIDA, lustigt nog. Hur många visste det?

Och visst, med 80 miljoner som grundplåt har man utmärkta möjligheter att låta reklambyråerna göra fina broschyrer och på andra sätt övertyga bidragsgivare att bidra med ungefär lika mycket. Och med en rullande verksamhet kan man inkassera ytterligare ett antal miljoner genom diverse intäkter och nå en sammanlagd budget på 225 miljoner att spendera.

Mycket av verksamheten är sannolikt försvarbar, men en stor andel av budgeten läggs på ren opinionsbildning. På DN debatt fick vi nyligen reda på att det rödgröna blocket enligt Naturskyddsföreningen skulle ha den bästa miljöpolitiken, medan Alliansen och Sverigedemokraterna hade den sämsta. Detta är partipolitik på skattebetalarnas bekostnad.

Även World Wildlife Foundation har en mycket radikal syn på miljöpolitiken i Sverige. Det står ju var och en fritt att sympatisera med detta och även att skänka pengar, men är det så självklart att organisationen dessutom ska ta emot uppemot 100 miljoner per år i offentliga bidrag?

Och detta handlar förstås inte bara om miljöorganisationer. Röda Korset är känt för att ge sin styrelse väldigt höga arvoden och det har man råd med i och med att man tar emot över 300 miljoner om året i offentliga medel, nästan halva omsättningen. Nu har jag den största respekt för Röda Korsets volontärer och bidragsgivare och jag förutsätter att kärnverksamheten i sig är vällovlig, men kring denna verksamhet frodas en bidragsberoende stat i staten, vars representanter absolut inte jobbar gratis.

Svenska FN-förbundet är en riktig pärla i sammanhanget. Tvärtemot vad vissa kanske tror är organisationens koppling till FN i princip obefintlig, det är bara ett namn man har tagit sig. Verksamheten verkar ungefär gå ut på att vara mot orättvisor i största allmänhet, samt skriva debattartiklar där man citerar diverse undermåliga FN-rapporter. Av en omsättning på cirka 30 miljoner utgörs mer än fyra femtedelar av bidrag. Ett litet vänsteranstruket propagandaorgan alltså, som nästan helt finansieras av skattebetalarna.

Jag reagerar mot att organisationer, som utger sig för att vara ideella, drivs med offentliga medel och på sätt och vis är statens förlängda arm. För det första är det misstänkt slöseri och för det andra har varken skattebetalarna eller väljarna något inflytande över vilken propaganda de är med och finansierar, oftast utan att riktigt veta om det.

Det ska framhållas att i synnerhet välgörenhetsorganisationerna kan göra nytta för människor som har det svårt, kanske ett bra komplement till generell välfärd och biståndspolitik. Men samtidigt skönjer vi ett godhetsindustriellt komplex, som är allt annat än politisk neutralt. En opinionsundersökning bland anställda i det så kallade civilsamhället skulle säkerligen ha en kraftig slagsida åt vänster.

Vidare. Exempelvis SIDA, Hav- och Vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen är samtliga statliga myndigheter med sammanlagt många hundra anställda som regelbundet skänker betydande belopp till Naturskyddsföreningen. Det innebär ju ett sorts statligt ”OK” för hela verksamheten, inklusive opinionsbildningen. Men hur rimmar det med myndigheternas krav på politisk neutralitet?

Vidare igen. Det tog mig mindre än två minuter att hitta en hög regeringstjänsteman (Per Ängquist, MP) med förflutet i … Naturskyddsföreningen! Annika Jacobson heter en före detta chef på aktivistiska Greenpeace, som förra året blev sakkunnig på miljödepartementet. Det vi har är alltså ett rödgrönt gytter av lojaliteter kors och tvärs mellan departement, myndigheter och ”oberoende” organisationer. Min redogörelse ovan är förstås bara toppen av ett isberg.

Det borde vara dags för organisationerna som definierar sig som civilsamhället att bli det de utger sig för att vara, nämligen oberoende – och låta sig drivas av ideella krafter och privata donationer. Uppbär man ändå bidrag måste kraven på samhällsnytta och politisk opartiskhet uppenbart skärpas.

Vissa organisationer skulle inte överleva en sådan reform, tyvärr tyvärr. . .

*

Källor: Naturskyddsförengen (pdf, s56), WWF (pdf, s39), Röda korset (pdf, s7), FN (pdf, s23), Regeringen, Aftonbladet, DN.

Siffror är hämtade från senaste tillgängliga årsredovisning, normalt från 2016.