Per Erik Wahlund odlade, liksom Frans G Bengtsson, den anglosaxiska essän där lärdom lätt och ledigt blandas med personliga intryck och anekdoter. Det är högst läsvärt, inte minst för att det erinrar om en svunnen stilkonst.
Svenska Akademien behöver nog ägna mycket tid åt att hantera interna angelägenheter. Ett och annat verkar den trots det hinna med. En volym som omedelbart väckte mitt intresse var det senaste tillskottet till Svenska Akademiens klassikerserie, Per Erik Wahlunds Lekverk: essäer och kritik i urval (Atlantis 2017). Jag visste att författarnamnet lovade essäistik av hög karat.
Det var inte många år sedan Per Erik Wahlund (1923-2009) gick bort, men ändå kan han inte sägas vara ihågkommen av den breda allmänheten. Precis som under sin levnad har han sannolikt en mindre krets av hängivna läsare som gång på gång låter sig förföras av hans utsökta formuleringskonst. Till dessa hör undertecknad, som med vördnad brukar betrakta hans gravsten vid promenader på Uppsala Gamla kyrkogård.
Jag personligen skulle placera hans essäistik efter Frans G. Bengtssons och Fredrik Bööks, men främst i hans egen generation. Han odlade, liksom Bengtsson, den anglosaxiska essän, där lärdom lätt och ledigt blandas med personliga intryck och anekdoter. Vid sidan av detta skrev han dagskritik, en genre som till sin natur har låg motståndskraft mot tiden, liksom lyrik i bunden form. Därtill var en mycket produktiv översättare, och överförde som sådan litteratur på bland annat japanska, latin, tyska och engelska till modersmålet.
Urvalet omfattar både hans essäistik och hans kritik och är försett med en mycket informativ inledning av Per Wästberg. Wästberg, trots starka åsiktsskillnader, kan i vissa avseenden sägas vara kongenial med Wahlund – bägges prosa utmärks av jakten på det eleganta uttrycket – och lyckas kanske därför mycket väl fånga Wahlunds egenart. Han kände dessutom Wahlund och kan därför komplettera inläsningen med egna minnesbilder.
Svårigheten att förstå Wahlund ligger bland annat i vad som kan uppfattas som starka motsägelser. Hans ofantliga lärdom kan ge intrycket av att han befann sig hela livet på Carolina Rediviva. Å andra sidan handlade hans essäer ofta om mat, växter och djur. Ingen essä torde ha genererat mer uppmärksamhet än hans understreckare om sin guldhamster (denna har på goda grunder uteslutits i föreliggande urval).
Hans texter kan först verka glättiga och obekymrade, men under ytan finns en skarp kulturkritik, riktad mot samtidens nivellering och förflackning, liksom, visar Wästberg, spår av personlig melankoli. Han reste och skrev gärna om fjärran länder och kände ett främlingskap i det instängda svenska kulturklimatet, samtidigt älskade han det svenska språket och kände en stark bundenhet till den svenska nationen och dess öden.
Essäurvalet lutar med Wästbergs ord åt det ”lättlästa, humoristiska och högst konkreta”, med största sannolikhet inspirerat av en samling med samma namn som Wahlund själv gav ut. Framförallt bjuds det mycket kulinariskt, även om detta ämne alltid ges en litterär eller historisk gestaltning.
Här märks till exempel ”Kräftor och gröna ärter” som handlar om vår äldsta kokbok, ”Den hedervärda korvkakan”, ”Till bords med Bellman” samt flera texter om fiskning och fisk. Intresset för allsköns förplägnad kom sig, enligt vad han själv berättar i ”Smakprov från 30-talet”, av att ha växt upp i ett fattigt men högborgerligt hem, där statussymboler som tjänstefolk värderades högre än vad som fanns på bordet.
I övrigt ger samlingen ett mycket brokigt intryck. Det finns essäer bland annat om anglofili, om soldattorp och om att bryta sten. En fantastisk titel har avsnittet ”Kammarrådinnans konterfej” som handlar om förhistorien till ett porträtt författaren besatt, och bland annat innebär en utflykt till den svenska pietismens tidiga historia. Strikt litterära är bara en påtagligt gripande text om Eduard von Keyserling, den kurländske greven och författaren som åsåg sin egen klass undergång, och en svagare text om vår förste romanförfattare Fredrik Cederborgh (som jag själv hade uteslutit).
Visst kunde jag ha önskat mer av det rent litterära, men påfallande är att vad Wahlunds texter än handlar om kan jag inte sluta läsa. Det är som om Wahlunds ciselerade satser gör allt intressant. Beskrivningar av fiskar, för vilka jag trodde mig vara helt likgiltig, är plötsligt den mest angelägna läsningen i världen. Att allt kan bli litteratur visas kanske allra bäst i den lilla resedagboken från Stadtschlaining, en by som är känd för just ingenting.
Utpräglat litterärt blir det hur som helst i teaterkritiken som också ingår i urvalet. Dagskritik har normalt sett låg hållbarhetstid, utom möjligen för receptionshistoriker, men det finns kritik, till exempel av Carl David af Wirsén, Fredrik Böök eller Petersson-Berger, som lyckats överleva det sammanhang den uppstod i och blivit litteratur i egen rätt. Det beror i samtliga fall både på stilens höjd och att den innehåller allmännare kritiska diskussioner – att den exemplifierar mer allmänna estetiska resonemang.
Wahlund uppfyller klart bägge dessa kriterier. En recension av en uppsättning av Hjalmar Söderbergs Gertrud utvecklas exempelvis till en diskussion av Söderbergs dramatik över huvud taget och dess brist på det sant dramatiska. Wahlund gör heller inte halt vid klassikerna, utan försöker också förstå modern, experimentell teater, såsom en dunkel pjäs av Witold Gombrowicz. Över allt svävar dock en stark känsla för verklig kvalitet, och han räds inte att fälla skarpa omdömen när så behövs.
Teaterkritik som läses långt i efterhand har förstås den bristen att läsaren, även om han kan söka den skrivna texten, aldrig kan komma åt den aktuella iscensättningen. Detta hjälps dock upp något av Wahlunds åskådliga stil, som hjälper läsaren att visualisera det sedda. Ibland kan en pjäs som är helt bortglömd och som ingen någonsin mer kommer läsa också vara medryckande läsning, ett exempel är när Wahlund beskriver en ung pretentiös Beckett-epigons alster. Ingen vet längre vem han är, men man kan känna igen typen.
Wahlunds bortglömda recensionsobjekt blir till en idealtyp som ännu kan väcka löje. Ibland, urvalet omfattar teaterkritik från åren 1953-1982, blir kritiken mer av ett tidsdokument, som recensionen ”Att vara vänstrast” av Lars Forsells ”Borgaren och Marx” från år 1970, som sarkastiskt driver med Forsells drift med en vänster som inte är vänster på exakt det sätt han själv vill. En erinran om svunna tiders sektvänster.
Till sist är det dock stilen som är den största behållningen, både hos essäerna och hos kritiken. Det är vid läsningen lätt att få en känsla av att något gått förlorat – ord, uttrycksmöjligheter, möjligen en hel stilnivå. Jag hoppas en del tar chansen att upptäcka detta på nytt i detta nya urval av författarens verk. Kanske skulle de som befolkar våra alltmer irrelevanta kulturredaktioner vara särskilt betjänta av detta.