Såväl S som de borgerliga stoppar huvudet i sanden för att slippa ta tag i vår tids största politiska fråga. Man hänvisar till EU i migrationspolitiken trots att det med all sannolikhet inte kommer att finnas någon sammanhållen och allmänt accepterad asylpolitik inom EU under överskådlig tid.
EU-toppmötet den 28-29 juni kommer att ha svårt att samla sig kring en gemensam asylpolitik. Det är Tyskland under CDU:s ledare och förbundskansler Angela Merkel och Frankrike under president Emmanuel Macron som styr och ställer inom EU. Bägge förordar en politisk union med beskattningsrätt för EU och en gemensam budget för samtliga EU-länder. Det sista steget för EU:s medlemsländer att helt avsäga sig den nationella bestämmanderätten.
Nu har Merkel stött på patrull och kommit på kollissionskurs med koalitionspartnern CSU och dess ledare Horst Seehofer, tillika inrikesminister i den tyska koalitionsministären som även inkluderar Socialdemokraterna. Nu hotar Seehofer att han i sin egenskap av inrikesminister på egen hand kan besluta om en mer restriktiv invandringspolitik än vad hans kansler förordar.
CSU vill bland annat ge polisen befogenhet att redan vid den tyska gränsen avvisa immigranter såvida vederbörande har registrerats som asylsökande i något annat EU-land. CSU menar att Merkels stora misstag var att öppna dörrarna på vid gavel i Tyskland 2015. Och detta utan att ha vare sig politisk eller logistisk support med följd att Tyskland mottog cirka en miljon immigranter. CSU känner sig även pressat av det invandringskritiska uppstickarpartiet Alternativ för Tyskland (AfD).
Merkel har förhalat frågan sedan hennes misstag blivit uppenbart. Hon saknar nu en folklig majoritet för sin politik. För hela EU:s del ansökte 2,5 miljoner människor om asyl under invandringskrisen 2015/2016. De problem detta skapat har delvis mörkats av EU. Och nu har såväl Merkel som EU nått vägs ände och full desperation råder.
EU-byråkraterna har dels föreslagit att obligatoriska invandringskvoter skall införas där varje EU-land skulle tilldelas ett visst antal asylsökande beroende på storlek, folkmängd etc. Ett antal EU-länder avvisar kategoriskt ett sådant kvotsystem. Ett annat förslag är att länder dit immigranter först anländer skall ta ansvar för dess immigranter lång tid efter att de ansökt om asyl i aktuellt land, men fortsatt till annat EU-land. Det skulle innebära att immigranter kan återföras till dessa ”första stater” om de dyker upp i ett annat land under garantitiden.
Detta senare förslag är ett slags försök att återuppliva den s.k. Dublinförordningen som bland annat stadgade att en asylant skulle söka asyl i det första landet inom EU där vederbörande satte sin fot. EU-byråkraterna kallar detta fenomen sekundärförflyttning! Förordningen blev ett slag i luften som så mycket annat EU under åren har beslutat om. De flesta asylanterna sökte sig till Tyskland, Frankrike och de nordiska länderna och inte minst då till Sverige. Om Dublinförordningen hade följts hade Sverige knappast fått hit några asylsökanden alls. Men det fanns inga sanktioner så alla gav helt enkelt tusan i EU:s påhitt.
När Stefan Löfven får frågan om vilken asylpolitik hans regering tänker föra om de får behålla makten hänvisar han till EU med kvoter och uppgörelser. Och detta trots att det med all sannolikhet inte kommer att finnas någon sammanhållen och allmänt accepterad asylpolitik inom EU under överskådlig tid. Även borgerliga politiker, inte minst Jan Björklund, mumlar också om EU:s politik, en politik som inte finns. Man stoppar huvudet i sanden för att slippa ta tag i vår tids största politiska fråga.
Löfven säger vidare att valet kommer att vara en folkomröstning om den förkättrade ”välfärden”. Men som sagt, valet kommer till stor del att handla om just invandringen och dess ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska konsekvenser.
Det är ju en elak ironi att Löfven har ett stort ansvar för den invandringspolitik som förts, tillsammans med sina regeringskollegor men även med borgarna. Det är ju just denna huvudlösa politik som har tagit enorma resurser i anspråk, och kommer så att göra under en generation framöver, och på så vis tagit resurser som skulle ha kunnat satsas på det vi slarvigt kallar välfärden.
Nestorn inom nationalekonomi i Sverige, Assar Lindbeck, uttalade redan för flera år sedan att ett litet exportberoende land som Sverige, med en stor välfärdssektor, endast kan ha en mycket begränsad invandring. Ironiskt nog uttalade han denna ”sanning” på ett möte med Centerpartiet. Uppenbarligen lyssnade inte Annie Lööf på Lindbeck. Eller också lyssnade hon, men förstod inte. Och nu står hon där, liksom Löfven & Co, med stövlarna djupt nedsjunkna i moraset.
Låt mig till sist återknyta till EU och dess aldrig sinande aptit. Snart skall nästa långtidsbudget (2021–2027) förhandlas. Genom Brexit minskar EU:s totala resurser, ceteris paribus. Redan nu kan anas att man inte avser att anpassa munnen till matsäcken utan föreslå vidare utgiftsexpansion. Löven har uttalat att han inte kan tänka sig högre nettobidrag från svensk sida. Med tanke på den blinda tillit många av våra politiker har för den uppenbart dysfunktionella EU-byråkratin finns mycket som talar för att Sveriges belastning kommer att öka ytterligare.
Vi bör erinra oss att EU:s revisorer inte under många år kunnat revidera och godkänna organisationens räkenskaper. Man kan helt enkelt inte redogöra för ”vart pengarna tagit vägen” vilket ju är minst sagt uppseendeväckande. Det är självklart att i en sådan miljö frodas korruption och annan oegentlighet. Men jag har aldrig hört våra traditionella politiker ens ta upp denna fråga. Man blundar och kör vidare för att via EU kunna avlasta sig ansvar.
Någon måste någon gång sätta ned foten och ställa EU mot väggen. Kraftig rekonstruktion och sänkta ambitioner eller avveckling. Gör om EU till en tullunion, alternativt ett frihandelsområde eller lägg helt sonika ned.