1   +   1   =  

Nu på Midsommarafton dallrar luften inte av sommarvärme, men väl av nervositet i politiska kretsar. På söndag är det bara elva veckor till valdagen. Mycket tyder på att väljarna tänker stöpa om det politiska landskapet i höst.

Så länge jag följt svensk politik har det funnits två etablerade block som tävlat om att vinna regeringsmakten. Från 1970-talets Thorbjörn Fälldin som utmanade Olof Palme, och i senaste valet Stefan Löfven mot Fredrik Reinfeldt.

Men nu har båda blocken tappat greppet. Svenska folket har börjat inse att de gamla partierna är ur fas med tiden. De styrande ser inte verkligheten sådan som den är, utan avskärmar sig i mentala bubblor som förnekar allvarliga problem och gör väljarna till sina fiender.

Makthavarna är världsfrånvända på ett sätt svenska politiker traditionellt inte brukar vara. Man har i globaliseringens tidevarv fångats av en utopism om öppna gränser som på många sätt saknar all realism.

När svensk folket allt tydligare har fått möta konsekvenserna av denna utopism – i form av skjutningar, gruppvåldtäkter och granatattacker tillsammans med att nyanlända går före till bostäder och välfärd – börjar man att säga ifrån.

Och det finns bara ett parti som ger väljarkåren möjligheten att säga ifrån: Sverigedemokraterna.

Partiet har paradoxalt nog, de gamla etablissemangen att tacka för detta. Genom systematisk smutskastning från alla etablissemang har Sverigedemokraterna fått rollen som de stora omstörtarna, det stora hotet mot status quo. På ett sätt är det riktigt. Så som konservativ kraft utmanar partiet de rådande vänsterliberala etablissemangen.

Men i grunden är denna image som omstörtare märklig, eftersom man som socialkonservativt parti inte är revolutionära eller extrema. Målet är att återupprätta de goda aspekterna i vårt svenska samhälle som under årtionden har misshandlats – av på riktigt radikala och extrema etablissemang.

Som bergfasta försvarare av traditionella svenska värderingar har Sverigedemokraterna alltid skapat känslor i de gamla partierna. Jag tycker mig ha sett en utveckling utmed Kübler-Ross’ känslotrappa vid dramatiska förändringar: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.

Först och längst var strategin från de gamla partierna och medierna att tysta ner Sverigedemokraterna. De ignorerades och ingen skulle ta debatt med dem. Att denna känsloreaktion strider mot en av demokratins grundregler, att debattera olika åsikter, brydde man sig inte om.

När partiet ändå tog sig in i riksdagen, följde ilskan som tog sig uttryck i att man från kommunister till näringslivsföreträdare kastade grova anklagelser och illasinnade epitet efter partiet och deras företrädare. Även förre och nuvarande statsministern, som ska vara nationens ledare, deltog aktivt i mobbningen. Detta var otvivelaktigt ett totalitärt beteendemönster, helt oförenliga med en demokratisk grundsyn. Men man ansåg sig ju ha ett gott mål med sitt svinaktiga och ilskna agerande.

Nu tycker jag mig se att vi kommit in i känslofasen om köpslående. Hur kan man på något sätt skjuta upp eller fördröja SD:s inflytande? Blocköverskridande samarbete har lyfts, inte minst av M-ledaren. Den av både S och M panikartat omlagda politiken är ett slags köpslående för att komma runt ett direkt inflytande från SD. Vissa ser också de uppkomna diskussionerna om ändrad grundlag som en följd av förväntade väljarframgångar för SD.

Om väljarna så bestämmer, kan etablissemangen efter valdagen hamna i nästa känslofas: depression.