När vi semestrar vid Medelhavskuster kan vi lägga märke till hur fiskebyar har kraftiga befästningar mot havet. Det är minnen från de århundraden då muslimska raider utfördes för att ta européer som slavar. En historia som är märkligt förträngd.
På Island glömmer man inte sommaren 1627. Den 16 juli sågs tre främmande skepp närma sig Vestmannaeyjar. På Heimaey steg främlingarna i land. Muslimska slavjägare från Algiers. De som kunde flydde. De som gjorde motstånd höggs ned. En lokal präst slaktades bokstavligen som ett lamm. Hus och kyrkan sattes i brand. En rörelsehindrad kvinna med ett spädbarn hade inte kunnat fly. Hon och barnet slängdes in i branden.
Excesserna varade i tre dagar. Sedan gav sig angriparna iväg med 234 fångar, halva befolkningen, på väg till Nordafrikas slavmarknader.
Detta var inte Islands första möte med ”Fredens religion”. En liknande raid hade en månad tidigare ägt rum i Grindavik. Och Island var inte ensamt drabbade. I samma tidevarv ägde liknande raider rum mot Irland, Cornwall, Bristolkanalen och Engelska kanalen i nordvästra Europa. En sällan, om någonsin, berättad historia.
Här i norr kom vi dock relativt lindrigt undan. Annat var det i södra Europa, i Medelhavet och längs Spaniens, Italiens, Frankrikes och Kroatiens kuster. Detta är historien om den muslimska slavjakten i Europa från 1500–talet till 1800-talet.
Ända sedan islams härar på 600- och 700-talen erövrat Nordafrika och Spanien hade medelhavsområdet plågats av muslimska angrepp, både rena erövringsprojekt och mer tillfälliga raider. Den fas det handlar om här kan dock sägas börja med Konstantinopels fall till turkarna år 1453.
Denna händelse öppnade på ett nytt sätt östra Medelhavet för muslimsk aggression styrd av det Ottomanska riket. Gradvis kom dock denna aggression att ändra karaktär. De storskaliga erövringsförsöken gav plats för en ny verksamhet: Raider, ofta i stor skala, ägnade att röva bort kristna européer till Nordafrikas slavmarknader.
En händelse i brytningen mellande två faserna är massakern i syditalienska Otranto den 14 augusti 1480. En muslimsk flotta om nästan 100 galärer lägger en belägring av staden som till sist stormas. Ärkebiskopen Stefano Pendinelli halshuggs och styckas i sin egen domkyrkas kor. Övriga präster och stadens styresmän mördas också. 813 män som trots anmodan vägrar att konvertera till islam mördas.
Cirka 5.000 kvinnor och ungdomar tas tillfånga och säljs via Albanien som slavar i den muslimska världen. Stora delar av staden ödeläggs. Senare gav sig angriparna iväg efter att motangrepp kommit till stånd. De 813 som vägrade övergå till islam kanoniserades som martyrer år 2013 av påven Franciskus. Bortsett från skillnaden i skala är det svårt att inte lägga märke till likheterna i angriparnas modus operandi vid räderna mot Island respektive Otranto.
Jihadism som affärsidé
De flesta slavraiderna under den aktuella perioden utgår från småriken i Nordafrika under nominell Ottomansk överhöghet men med stor praktisk självständighet. I någon mån är också Marocko engagerat i verksamheten, som är i en märklig blandning både kommersiellt och religiöst betingad: Man rövar slavar för att bli rik, men det är det faktum att offren är kristna som gör dem till ett legitimt mål för muslimsk aggression.
Verksamheten ses som en form av jihad. En del raider tar formen av kapningar av kristen sjöfart, i andra fall handlar det om raider mot kuster och öar, stora raider mot orter som fångar tusentals och små raider varvid enstaka personer snappas upp under arbete vid vattnet eller på fälten.
Vid räderna mot land är det oftast kvinnor som man är ute efter. Några få som är tillräckligt rika tas som gisslan för att säljas tillbaka för rätt pris. Andra hamnar i sexslaveri. En del säljs på slavmarknaderna och försvinner. Många sätts i offentliga arbeten hos härskarna. Skalan är ansenlig.
Robert C. Davis, professor i italiensk socialhistoria, är kanske den främste experten på området och har gjort omfattande forskningar i lokala arkiv, diplomatiska rapporter och berättelser av ögonvittnen och offer. Han bedömer att antalet européer som förslavades under det muslimska slaveriet fram till cirka år 1800 inte understiger 1 miljon. Antagligen rör det sig om ytterligare ett par 100.000 offer som av olika skäl inte avlämnat några spår i dokumenten.
Under århundraden fick befolkningen utmed Sydeuropas kuster ständigt spana i skräck efter främmande segel vid horisonten. Inte minst i södra Italien ödelade angreppen, och hotet om angrepp, hela landsdelar på ett sätt de egentligen fortfarande inte riktigt hämtat sig ifrån. Som vi sett skonades heller inte nordvästra Europa helt.
Slutet för slavhandeln med vita
Det var USA som till sist lyckades sätta stopp för den muslimska slaveriverksamheten i Medelhavet. I protestantiskt dominerade länder hade det funnits en tendens att se detta som ett problem för de katolska staterna.
Men när det gick upp för de nyligen självständiga Förenta staterna hur mycket förluster i människoliv och pengar som de så kallade Barbareskstaternas sjöröveri och slavhandel kostade dem så inledde de militära operationer, varvid Marinkåren gjorde sitt intåg i världshistorien.
Faktum är att även svenska sjöstridskrafter under konteramiral Olof Rudolf Cederström deltog, till Sveriges ära. Helt borta är dock inte hotet förrän Frankrike på 1830-talet erövrar och koloniserar Nordafrika och skapar en situation vari södra Europas folk inte längre behöver snegla med oro mot horisonten. För en tid.
Efter att hotet upphört fanns det under en period i Europa, när minnena började blekna, en sorts orientalism inom litteratur och måleri som dessvärre ibland kanade över i en sorts harems- och shejkromantik. För att inte säga erotik.
Denna mytologisering av den ”vita slavhandeln” bidrog nog till att den fasansfulla bakomliggande verkligheten förträngdes. En del islamofila historiker har också gjort sitt bästa för att framställa slavraiderna som en för tiden normal krigföring riktad mot de spanska och habsburgska maktsfärerna. Ett uppenbart falskt perspektiv, givet att raider även drabbade nordeuropeiska fartyg och kustsamhällen. Hur som helst har det muslimska slaveriet inte alls getts samma uppmärksamhet som den transatlantiska slavhandeln eller ens det muslimska slaveriet i Östafrika.
I sommar kommer många svenskar att semestra utmed Spaniens, Frankrikes, Italiens och Kroatiens medelhavskuster. Andra har gjort det tidigare. Kanske har man då lagt märke till att gamla samhällen, till och med små fiskelägen, i regel har kraftiga bastioner och andra befästningar mot havet. Kanske har man lagt märke till att byar ofta ligger en bit in från kusten, gärna på ett berg och oftast med en rejäl borg. Kanske har man undrat varför.
Kanske har frågorna nu fått ett svar. Så när man ligger där på stranden kan man ju ägna en tanke åt dem som togs och aldrig kom tillbaka. Åt Malteserriddarna som med svärd bekämpade slaveriet i århundraden. Åt de kristna andliga ordnar vars medlemmar vigde sina liv – och ofta fick offra dem – för att hjälpa de bortrövade.
Kanske känner man åter lite oro, när man sneglar mot horisonten. Kanske bestämmer man sig att, när hösten kommer, fråga barnens historielärare vad de egentligen berättar om denna tid i vår historia. Jag själv fick då aldrig höra något.
*
Lästips: Robert C. Davies, Christian Slaves, Muslim Masters (Palgrave, New York 2003)