Är inte Zlatan ett exempel på misslyckad integration?

Zlatan lyfts ofta fram som ett mönster på lyckad integration. Men trots miljoninkomster och ständig medieexponering lever han i utanförskap.

Fotbollsspelaren Zlatan bestås ständiga hyllningar. I alla möjliga och omöjliga sammanhang lyfts han fram. Han får representera Sverige i en Volvo-reklam som bland annat består av avsnitt ur nationalsången. Han skall nu till och med få en staty i Malmö. Den skicklige klassicistiske skulptören Peter Linde har gjort en närmare tre meter hög staty i brons, som är tänkt att utgöra ett evigt vittnesbörd om Zlatans stora framgångar.

För Zlatan är en närmast oemotståndlig historia för den multikulturella lobbyn. Den fattige invandrarpojken från Rosengård som genom egna framgångar erövrar världen och blir till en nationalhjälte. I stället för en berättelse om ökande kriminalitet och krackelerande välfärd vill man förstås berätta denna berättelse om det nya Sverige.

SVT sände nyligen en dokumentär som jag antar skall befordra detta perspektiv, För Sverige i tiden (SVT 3 juni). Tanken förfaller uppenbar redan i titeln. Detta är det nya Sverige – Zlatan representerar Sverige i en ny tid. Samtidigt blir titeln, sannolikt helt oavsiktlig, litet ironisk, eftersom Zlatan självklart inte känner till att detta är Konungens valspråk och inte heller skulle uttrycka sig på en så hög stilnivå.

Hur som helst, när jag började titta på dokumentären blev jag omedelbart fängslad. Inte så mycket över vad som sades, utan hur det sades.

Ibrahimović har ett yvigt kroppsspråk av ett slag som närmast saknar motstycke – inte ens i Italien har jag sett något liknande. Han talar en ytterst slarvig form av förortsslang som helt verkar sakna nyanser. Det verkar vara ett språk så begränsat att det omöjliggör varje form av djupare analys. Min fru, som har tysk-italiensk bakgrund och talar en mer formell svenska, sade till och med att hon tyckte att det var svårt att förstå vad han sade.

Frågan inställer sig: är detta verkligen en god förebild för unga i Sverige idag? Borde en person som vägrar att anpassa sig till svenska språkkoder framhävas som en god representant för det nya mångkulturella Sverige? Kunde han inte lika väl lyftas fram som ett exempel på motsatsen, som en person som är född i Sverige, men trots det inte beter sig på ett svenskt sätt?

Ännu värre blir det, om man försöker urskilja vad han faktiskt säger, rent innehållsmässigt. Han talar ständigt om hur bra och framgångsrik han är och hur han skall ”vinna” det ena och det andra. All ödmjukhet och kritisk självreflektion verkar saknas. Allt verkar handla om att framhäva sin egen storhet.

Detta ständiga sätt att framhäva sig själv kan tyckas en smula överflödigt. Borde inte hans insatser på fotbollsplan kunna tala för sig själva? Dessutom finns det åtskilliga andra som mer än gärna lyfter fram hans prestationer. Spaltmeter efter spaltmeter har skrivit om Zlatans framgångar i svensk och utländsk press.

Jag tolkar detta som en grundläggande osäkerhet. Detta intryck förstärks av hans återkommande tal om ”smygrasism”. Trots att han lyfts in i landslaget, och där för en tid till och med var lagkapten, kan han inte tåla den i sammanhanget milda kritik han får, utan avfärdar den som rasism. Att det skulle kunna finnas berättigad kritik mot hans divalater och arrogans tycks inte falla honom in. Ett tankeexperiment vore att föreställa sig att en etnisk svensk skulle ha betett sig likadant – landslaget hade då inte varit att tänka på.

Varifrån kommer Zlatans osäkerhet, som framtvingar detta oblyga skrävlande? Svaret förefaller uppenbart: Zlatan känner sig inte som en del av det svenska samhället, trots alla miljoner och all uppmärksamhet. Han kallar sig själv ”isolerad” och idealiserar sin uppväxt i Rosengård, där han och hans vänner ”tjuvade” (stal). Det är i denna värld, bland halvkriminella i förorten han känner sig hemma. Hur duktig han än är på fotboll lever han i ett utanförskap.

Skall en sådan person anses vara en bra förebild för unga i dag? Jag minns själv från min tid som lärarvikarie, att en ung invandrarelev sade att han inte behövde plugga då han tänkte bli fotbollsproffs. Är det sådana föreställningar vi vill göda?

Nej, jag tycker vi i stället bör göra upp med myten om Zlatan som ett exempel på lyckad integration. Han bör tvärtom ses som en tragisk gestalt, som på grund av evigt utanförskap odlar ressentiment mot det svenska samhället. Att han också kan sparka boll hjälper i det sammanhanget föga.