Redan nu har eftervalsanalyser börjat göras. Alice Teodorescu förklarar varför hon tror att SD kommer att bli det näst största eller rentav största partiet i riksdagsvalet.
I Göteborgs-Posten refererar politiske redaktören Alice Teodorescu till väljarreaktioner hon möter. En taxichaufför med rötterna i Libanon säger till henne, ”Ut med dem som missköter sig så att vi som gör rätt för oss ska slippa drabbas”.
Hon citerar också en kvinnlig pensionär i Botkyrka, som säger: ”De som jobbat hela livet i de traditionella, slitsamma yrkena, de som nu är fattigpensionärer eller sjukskrivna, de får det sämre. Samtidigt tar Sverige emot så många nyanlända, som får hjälp med allting. De får startbidrag, lägenhet, möbler och porslin. Våra egna ungdomar kan inte ens flytta hemifrån. Jag har inget emot att det kommer invandrare hit, men det måste vara rättvist”
För många i etablissemangen är den här sortens uttalanden något nytt, men det är träffsäkra exempel på opinionsyttringar jag hört länge, och intensivt sedan 2015.
Teodorescu har rätt i att konflikten inte alls står mellan invandrare och svenskar, utan ”om en konflikt mellan skötsamma med olika bakgrund och etnicitet samt de som skapar problem. Det är i grunden en fråga om rättvisa och resursfördelning. Att de etablerade partierna lät dessa frågor glida dem ur händerna är ett historiskt misstag med konsekvenser vi bara sett början av.”
Just så. Jimmie Åkesson har ju ofta använt en effektiv retorisk poäng, som här från Almedalstalet 2017: ”Vi står upp för dem som bygger bilar, inte de som bränner dem – för det konstruktiva och mot det destruktiva.”
På ett märkligt sätt har de gamla partierna kommit att belöna dem som missköter sig, som inte gör sin plikt, samtidigt som man bestraffar dem som sköter sig och tar ansvar. Detta blir förvisso mest tydligt när invandrare som aldrig bidragit med något till Sverige kommer före fattigpensionärer. De 9.000 afghanska männen utan skyddsbehov som riksdagen (S, MP, C och delar av L och KD) givit rätt att stanna, beräknas kosta 2,9 miljarder de första tre åren. Den summan skulle nästan räcka till för att höja de lägsta pensionerna med 1.000 kr/mån (första året).
Prioriteringarna är fullständigt åt skogen.
Sakta men säkert reagerar väljarkåren, såväl svenskfödda som utlandsfödda, mot dessa groteska orättvisor. Signalerna från de gamla partierna är ju: skit i att ta ansvar, så ordnar vi ditt liv. Om du däremot är dum nog att göra din plikt, då bestraffar vi dig och ställer dig sist i kön.
Denna sjuka moral kommer att rasera det trygga samhällsbygge som det tagit generationer att skapa.
Det talas mycket om att valet blir en folkomröstning. I så fall tror jag att det blir en folkomröstning om vi ska ha ett samhälle där flit och ansvarstagande premieras, eller ett där de som gör minst får mest. En folkomröstning om samhällsmoralen.
Att en sådan valrörelse gynnar Sverigedemokraterna är självklart. Men det finns ingen mening med att ta ut några segrar i förskott. Valet är långtifrån avgjort, även om opinionsmätningarna otvivelaktigt är gynnsamma för partiet.