Riksdagspartierna har nu presenterat sina vårbudgetar. De enskilda beloppen och summorna är inte särskilt intressanta, eftersom inget parti har majoritet. Intressantare är partiernas inriktning. SD satsar på välfärden och visar hur man kan stoppa de neddragningar som skett under både borgerliga och rödgröna regeringar.
De etablerade partierna har satsat allt på en generös migrationspolitik, allt till de nyanlända, medan svenska medborgare får stå tillbaka. Andelen fattigpensionärer har ökat, sjukvårdens vårdplatser och antalet poliser minskat och ligger på extremt låga nivåer i internationella jämförelser. Det är fakta – som inte kan döljas av socialdemokraters och moderaters retorik om satsningar som aldrig ger resultat.
Av Sverigedemokraternas vårbudgetmotion kan man utläsa att migrationen är något av en gökunge som pressar bort allt annat i statsbudgeten. De två huvudposterna i budgeten med direkt anknytning till migration kostar nu 7,4 procent av statsbudgeten. Bara sedan 2014 har kostnaderna i dessa poster ökat från 20 till över 60 miljarder kronor.
En avgörande trygghetsfråga som fått stryka på foten är lag och ordning, och inte minst polisen. Trots att både S och M ofta tjatar om att de är för fler poliser så visar verklighetens krassa siffror att antalet poliser minskar i Sverige. Kurvan är i brant avtagande, och ligger nu långt under den polistäthet som gäller i många civiliserade länder. Sverige har nu endast 195 poliser per 100.000 invånare. Det kan jämföras med Tyskland som har 296, Frankrike som har 340 eller Holland med 381 poliser per 100.000 inv.
Samma avveckling av välfärden ser vi i antalet vårdplatser, där Sverige nu har färre vårdplatser än de flesta jämförbara länderna. Sverige har 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, vilket kan jämföras med Tyskland som har 8,1 – alltså mer än tre gånger så många vårdplatser som Sverige – och Österrike med 7,6 och Ungern med 7,0 platser per 1000 inv.
Utvecklingen av svensk sjukvård har varit negativ under många år. Sverige har numera Europas längsta vårdköer samtidigt som alltför många patienter tvingas vänta längre än vårdgarantins 90 dagar. När ökade köer inom akutsjukvården drabbar de sköraste till följd av bristen på intensivvårdsplatser är det tydligt att vårdkvalitén inte kan särskiljas från tillgängligheten. God tillgänglighet är en fråga om patientsäkerhet där vården äventyras av långa väntetider.
Partierna borde tvingas tala om verkligheten
Dessa mått på hur svensk välfärd och trygghetsskapande ordningsmakt är under avveckling borde partierna tvingas att konfrontera. Löften och krontal är meningslösa. Inget parti har sagt att man tänker avveckla välfärden, ändå är det vad som händer. Istället för budgetbelopp måste partierna tvingas ta ställning till verkligheten, och göra prioriteringar på riktigt.
Vad jag kan se är det bara ett parti som gör det. Sverigedemokraterna stryper migrationen som är en gökunge i välfärdsboet. Men de partier som inte gör det, måste tala om att de accepterar den avveckling av välfärden som pågår – eller tala om vad de tänker ändra på i sina prioriteringar.
Jag är så trött att höra miljardbelopp bollas runt som om de vore jonglerkäglor. Om partierna vill bli trovärdiga i sitt tal om att de värnar välfärden måste de visa vad de tänker ändra i sin politik, eftersom både de borgerliga och rödgröna är ansvariga för den avveckling som pågått i mer än tio år. Vad ska ändras!?!
Bollandet med miljarder är ett spel för gallerierna. Inga väljare går på det där. Låt oss istället få en öppen debatt om verkligheten. Är migrantpolitikens öppna hjärtan viktigare än att värna medborgarnas trygghet, såväl på gator och torg som vid sjukdom? Om inte, varför gör de inga omprioriteringar på riktigt?
*