1   +   2   =  

Både S och M kastar nu om sin politik i ren panik. Efter årtionden av kategoriska förnekanden om problem med invandring medger man nu plötsligt att politiken är fiasko på alla plan: moraliskt, juridiskt och ekonomiskt. Kostnaderna för svenska folket är enorma.

Socialdemokraterna och Moderaterna förlorade väljarnas förtroende i migrationspolitiken för länge sedan. Från en realistisk politik på 1900-talet har S och M som regeringsbärande partier omfamnat utopismen och därmed tappat kontakten med verkligheten. De sjunger med änglarna, tror på barnsagor om att man kan välja att se bara de goda, snälla aspekterna.

Men nu har man råkat i panik. Socialdemokraterna försöker inför valet svänga om från en ”generös” flyktingpolitik till en restriktiv migrationspolitik. Man har förstått att de små skärpningar man gjort, och som felaktigt i medierna kallats ”omsvängningen” 2015, inte på långa vägar varit tillräckliga för att rädda landet från avvecklad välfärd, anarki på gatorna och fullkomlig ekonomisk katastrof framöver.

Allt som var fel – som var främlingsfientligt, rasistiskt, fascistiskt, nazistiskt – blir nu rätt i den socialdemokratiska migrationspolitiken. Under fredagens pressträff presenterade statsminister Stefan Löfven en lång rad förslag för mer restriktiv migrationspolitik: personer som har fått avslag ska inte kunna få socialbidrag, barn utan uppehållstillstånd ska inte få gå i skolan, så kallade spårbyten från asylansökningar (efter avslag) till uppehållstillstånd för arbete ska inte längre vara möjliga, tiden för att lämna in en ny ansökan om man har fått avslag på den första ska fördubblas.

Mycket av det som Sverigedemokraterna under tiotals år förespråkat, ska nu bli Socialdemokratisk politik – de sista veckorna inför valet. Så ska man stoppa väljarflykten. Graden av desperation framgår av att S fullständigt struntar i Miljöpartiet, och inte ens försöker upprätthålla bilden av en sammanhållen regering.

Men Socialdemokraterna är inte ensamma om att befinna sig i paniktillstånd.

Moderaterna erkänner nu – också efter årtionden av förnekanden – att invandringen till Sverige inte är lönsam. Partiet vill att regeringen tydligare ska redovisa vad invandringen kostar det svenska samhället.

– Väljarna förstår att det både finns kostnader och intäkter men då ska man också vara ärlig och säga att den invandring som vi har just nu inte är lönsam, säger Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson nu till DN.

Varför har det tagit årtionden för Moderaterna att komma till den slutsatsen? Man har kallat dem som påpekat de höga kostnaderna för främlingsfientliga och värre. Och M har effektivt hindrat en realistisk politik, framför allt under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister.

Nu medger Moderaterna, med utgångspunkt i forskningsrapporter, att kostnaderna för invandringen kommer att uppgå till 40 miljarder kronor netto bara för i år, 2018.

– Väljarna förstår att det både finns kostnader och intäkter men då ska man också vara ärlig och säga att den invandring som vi har just nu inte är lönsam, erkänner M-toppen nu. Samtidigt bör vi komma ihåg att Elisabeth Svantesson tidigare var arbetsmarknadsminister i Reinfeldts regering, då han uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan.

Så, vad är denna omvändelse under galgen värd? Är M och S uppriktiga i sin ånger över den förda politiken? Mitt svar är: nej.

De ångrar inte att de fört en utopisk politik, eftersom det är vad de fortfarande tror på. Och viktigare: de vill så snart de inte står inför väljarnas omedelbara dom i ett riksdagsval återvända till de utopiska drömmarna om en gränslös värld. Det är deras övertygelse att Sverige inte har något av värde att bidra med. Alla andra kulturer är spännande och intressanta, men den svenska gillar varesig moderater eller socialdemokrater. Varför skulle de annars kalla dem som förvarar det svenska för främlingsfientliga?

Det M och S nu gör, är att i några månader hålla för nästan och säga sig stå för det de egentligen tycker är en inskränkt, nationalistisk politik, så att man får de väljare man så väl behöver. Sedan kan man dagen efter valet, den 10 september återgå till sin utopism, sina skenheliga godhetsperspektiv och inte minst sin längtan efter att umgås med Jean-Claude Junker och de ”fina” politiska kretsarna i Bryssel. Man kommer att skylla på tekniska, juridiska och andra skäl för att slippa genomföra vallöften om skärpningar.

De panikartade omsvängningarna inför valet saknar trovärdighet. De vill göra gällande att allt som de tidigare har dömts ut som omänskligt, orealistiskt och orättfärdigt nu är deras politik. För mig låter det mer som gammaldags hästhandlarbeteende, eller knep värdig en försäljare av begagnade bilar.

Ingen människa, allra minst en som har stort intresse i politik och värderingar, ändrar sig så här snabbt. Värderingar sitter djupt och kräver lång tid av resonemang och reflektion i mötet med verkligheten för att förändras. Så visst kan vi alla ändra oss, men det sker inte plötsligt och 18 veckor före ett val.

Det svenska folket har att ta ställning till är om man kan rösta på två tidigare regeringsbärande partier som påstår att de kastat ut hela sin garderob av åskter och införskaffat nya, eller om man ska rösta på det parti som i årtionden haft en rak linje och som inte behövt ändra några värderingar och grundläggande uppfattningar i den turbulenta tid vi upplevt på 2010-talet.

Man bör fråga sig hur det nya partiet kunnat hålla en så konsekvent och systematisk linje trots allt som hänt i omvärlden under senare år. Förklaringen är att partiet i fråga är det enda som har en konservativ ansats. Som bottnar i den svenska myllan, som värdesätter det vi haft i form av kultur, seder, traditioner och värderingar. Partiet har inte försökt ändra fundamenta, utan förespråka politik som utgår från den grund vi har att bygga på. Visserligen inget flashigt ideologiskt luftslott men väl stabilt och säkert.

Så skapas trygghet, kontinuitet, överblickbarhet, förutsägbarhet och allt det vår tid har börjat efterfråga och uppskatta.

Den förnyelse, ja, revolutionära förändringstakt vi upplevt i modern tid – främst i teknik, kommunikation, resemöjligheter – behöver landa i våra mentala och sociala medvetanden. En andningspaus, så att våra samhälleliga gemenskaper kan fortsätta fungera som stöd och förstärka våra mellanmänskliga relationer.

Det vi ser är, helt enkelt, en ny era för konservatismen.

Och den har både S och M visat sig oförmögna att hantera, även om dessa partiers företrädare en gång i tiden var skickliga uttolkare av tidsandan. Nu krävs politiska aktörer som visat sig förstå den nya tiden, och främst dess begränsningar. Turligt nog, har svenska folket ett sådant alternativ att rösta på den 9 september.