Göran Greider och Åsa Linderborg bryter mot mönstret. De diskuterar öppet och frejdigt utifrån vänsterperspektiv, medan andra vänsteraktivister förhindrar debatt genom att bemöta debattmotståndare med glåpord och hat.

Redan här gör alltså författarna en viktig insats genom att visa övrig vänster att man faktiskt kan resonera, istället för att blockera och censurera.

Det är ju bara genom att öppet diskutera som man kan förstå hur andra tänker och vad de menar. Det fördjupar debatten, och lyfter verkliga motsättningar, snarare än missförstånd och känslomässiga projiceringar som bara leder till fördumning.

I debattboken Populistiska manifestet : för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra (Natur & Kultur, 2018) skärskådar Greider och Linderborg vår tids verkliga politiska problem utifrån ideologisk analyser: om globalisering, rättvisa, välfärd, invandring, nationalism.

Först trodde jag det skulle underlätta att författarna lagt upp ”manifestet” i punktform. 151 stycken. Men det blir rätt rörigt, eftersom man återkommer till samma diskussion flera gånger.

En annan redaktionell invändning jag har är de förenklade etiketterna. Sverigedemokraterna beskrivs som ”högerpopulisterna”. Men partiet är inte höger. En mer korrekt beskrivning vore ickesocialistisk. För Greider och Linderborg är dock alla som inte är vänster – som inte är socialister och kommunister – per definition någon form av höger.

Däremot använder de ordet populism på ett intressant sätt.

I samhällsdebatten förklaras populism ”som ett system av fördomar, odlade av högerextremister och utsatta människor och analysen görs av dem som har tolkningsföreträde i de dominerande medierna. Populisterna kan därmed kapslas in och bli en grupp oberörbara kastlösa på säkert avstånd från samhällets politiska, mediala och ekonomiska eliter.”

Greider och Linderborg avslöjar det förakt mot vanliga människor som blottläggs av hur ordet populism används. ”Vi avfärdar de ytliga förklaringar som säger att de avgörande faktorerna [bakom Brexit och Trumps valseger] är de lågutbildades irrationalism”.

Gammaldags materialister
Jag måste sedan sätta stopp för medhållet, när författarna ser högerpopulismens framgångar som ”i grunden en reaktion på en trettio år lång marknadsliberal era”.

Den marknadsliberalt drivna globaliseringen och frihandeln har ökat välståndet i väst och runt om i världen lyft många hundratals miljoner fattiga människor ur den värsta misären. Fri konkurrens och frihandel måste fortsätta vara grunden i den ekonomiska politiken så att mer materiellt välstånd kan skapas.

Och när det gäller att värdesätta det materiella, håller ändå Greider/Linderborg med, eftersom de kritiserar identitetsvänstern, miljöpartister och ”antirasisterna” som menar att ”Sverige är rikt, vi kan sänka vår standard”. Så säger bara de som redan har sin privatekonomi tryggad.

Växande missnöje
Men globaliseringen har, trots välståndsframgångar, resulterat i växande folkligt missnöje på några viktiga områden.

Här tonar författarna konsekvent ner betydelsen av migrationen, och vill lyfta fördelningspolitiken och klasskampen.

Det som utmanar arbetarklassen är inte, enligt författarna, stora nya grupper av migranter, utan medelklassen: ”Medelklassen har mångkultur som honnörsord och intresserar sig för immigranternas kultur på ett positivt och förstående sätt. Även den vita arbetarklassen objektifieras och definieras utifrån sin kultur, men bara i negativ bemärkelse, den är ‘trashig’.”

Den mäktiga medelklassen, inte migrationen, utmålas som problemet. Ja, skillnaden mellan vänster och höger i populistiskt hänseende beskrivs som att vänsterpopulister slår ”uppåt” mot makthavarna medan högerpopulister slår ”nedåt” mot invandrarna.

Jag ser ju orsakssambanden annorlunda. Missnöjet med makthavarna beror på de extremt öppna gränserna och en så stor invandring att välfärden kollapsar. Sverigedemokraterna riktar sig inte mot invandrare, utan mot den av etablissemangen förda politiken som leder till kollaps.

Just på denna punkt råkar Greider och Linderborg välja att blunda för etablissemangens agerande och avstår från att kritisera dem. Ja, de upprepar även en fullständigt falsk myt: ”Sverige har alltid haft en stor invandring”. Vi har alltid haft invandring, ja, men den var fram till 1970-talet mycket, mycket liten och det handlade om kompetens och arbetskraft som var efterfrågad.

Arbetarklassens högersväng
Författarna medger dock att det skett en högersväng inom arbetarklassen, och menar att den kan härledas till att ”värderingsmässiga frågor” hamnat i centrum. ”Det är lättare att mobilisera arbetarklassen för hårdare tag mot brottslingar än för en uppgörelse med de sociala orättvisorna.”

Här ger de förklaringar som jag helt delar och som visar att de, till skillnad från etablissemangen, har insikter i hur vanliga människor tänker.

1) Arbetarklassen värnar, i brist på andra tillgångar, en stark självkänsla genom att göra rätt för sig och vara respektabel – och hävdar därför sin moral. En moral som kriminella föraktar.

2) Arbetarklassen har inga pengar att flytta till bättre bostadsområden, därför blir de benägna att rösta på högerpopulister som tar itu med stökiga miljöer.

3) Brott är mer konkreta än ägarstrukturer i näringslivet. Att en kvinna kan gå hem ensam från krogen blir viktigare än hur mycket Wallenberg bestämmer.

4) Arbetarklassens tunga slit för låg betalning skapar också noll förståelse för dem som inte gör rätt för sig, utan lever på bidrag.

”Allt det här gör att många i arbetarklassen ser högerpopulismens konservativa förslag som rationella lösningar på det som upptar dem.”

Se där en klok analys om varför så många S-väljare har bytt, och kommer att byta, till SD. Socialdemokratin tillhör det etablissemang som ursäktar kriminella och hellre ser dem som offer än de verkliga brottsoffren.

Bär kapitalismen skuld i bristande fördelning?
Genomgående tema i boken är kapitalismens skuld till alla problem. Exempelvis hävdas att finanskrisen 2008 blev startpunkten för högerpopulismen. Det är en historieskrivning som inte håller, dels därför att missnöjet vuxit under längre tid än så och dels därför att missnöjet inte beror på att bankerna kom lindrigt undan.

Här har ju Lars Leijonborg mer rätt, när han i sina memoarer (se här) som förklaring till Brexit hänvisar till EU-utvidgningen och avsaknad av övergångsregler för den fria rörligheten.

Som vänsterdebattörer ser Greider och Linderborg problem med invandringen ur ett perspektiv: Den driver på utveckling mot lägre löner, skapar ny underklass och splittrar befolkningen. Höginkomsttagare får sin service billigare med lågbetald arbetskraft, samtidigt som svenska arbetare får se sig utkonkurrerade av invandrare som tar allt lägre betalt.

Men Greider och Linderborg viftar bort denna effekt genom att föra fram det gamla mantrat om att analfabeter från Afghanistan som inte kan svenska ska få riktiga jobb med lön enligt kollektivavtal. Det är ju inget annat än hispig utopism.

De kallar det att håna arbetarna, när borgarna vill rasera de svenska sociala trygghetssystemen som det tagit flera generationer att bygga upp. Men Greider och Linderborg hånar ju också arbetarna genom att låta samma sak ske, men genom att allt fler invandrare urholkar välfärdssystemen (då man tillgodogöra sig förmåner, men inte betala skatt och avgifter till systemen).

Är det värre om borgarna medvetet urholkar systemen, än om systemen urholkas genom en medvetet stor invandring? Nej, naturligtvis inte.

Eloge

Trots att jag har mycket kritik i sak mot Greider och Linderborg, ska de ha en stor eloge för att de ändå vågar och vill diskutera dessa så känsliga frågor. De talar om hur de tänker. Det är bra – även om de har fel i mycket.