Allt brakar samman. Tågen står still ute på linjerna. Flygtrafiken till mindre orter går i konkurs. Torsdagen den 17 maj blev en svart dag för den svenska infrastrukturen. Politikerna struntar i verkliga samhällsuppgifter för att ägna sig åt tramsig identitetspolitik och kvoteringsraseri. När får vi politiker som tar verkligheten på allvar?
Vi talar inte längre om förseningar i tågtrafiken utan om tågstopp under onsdag och torsdag. Detta efter att en kontaktledning åter ramlat ner norr om Stockholm. Det tog ett dygn(!) att få igång tågtrafiken igen. Kaos är ett ofta använt ord, men nu är det befogad. Tåg blev stående ute på linjen, passagerare tog sig ut för att gående längs banvallen söka sig vidare.
Flygtrafiken hade det inte bättre. Nextjet gick i konkurs på onsdags. Alla flyg var inställda från torsdagen. Många orter i Sverige står nu utan flyglinjer. Finansminister Magdalena Andersson (S) tycker det är ”förskräckligt” samtidigt som hon gjort allt för att få införa extra flygskatter som försämrar ekonomin kring inrikesflyget.
– Det här drabbar Gällivare hårt, säger Lars Alriksson (M), kommunalråd i Gällivare.
– Att de begär sig själva i konkurs förvånar mig. Det innebär ett väldigt stort avbräck i flygtrafiken, säger Lotta Åman (S), kommunalråd Arvidsjaur.
Förvåning, överrumling, kaos. Det är svensk trafikpolitik i ett nötskal.
Störningarna blir allt fler. Infrastrukturen får förfalla.
Ytterst ansvarig för nationens infrastruktur är politikerna. Det är till detta vi betalar skatt. Men politikerna vänder infrastrukturen ryggen. Ja, det vill säga att underhålla infrastrukturen. Det är ju så tråkigt. Går inte göra pressmeddelande på. Roligare då att prata om nyinvesteringar i höghastighetståg för hundratals miljarder kronor.
Vi har fel sorts politiker i Sverige. De som är ute efter snabba och uppseendeväckande beslut hör inte hemma i politiken. Inte heller de som ägnar sig åt plakatpolitik, alltså kräver sådant som inte är genomförbart.
Sverige behöver ett politiskt ledarskap som inser att man företräder folket, och folkets behov av fungerande tjänster och infrastruktur i vardagen. Det gäller så tråkiga saker som allt från vatten och avlopp, långsiktigt och systematiskt underhåll av järnvägsnätets tekniska system, till fungerande understöd till flyglinjer där passagerarunderlaget inte räcker för kommersiell drift, och där tåg är orealistiskt.
Sverige kommer att stanna, om inte politiken kring infrastruktur läggs om från det ytliga och orealistiska till det vardagliga och uthålliga.