Svenska politiker är inga höjdare på retorik. Men deras ”tal till nationen”, då de fått titta direkt in i kameran och prata med folket, har ändå bidragit med lite fler intryck om de åtta partiledarna.
Idén om att låta partiledarna tala rakt in i TV-kameran och direkt till tittaren, är inte dum. Den är hämtad från Franklin D. Roosevelt när han som nyvald president 1933 startade återkommande radiotal till nationen, ”fireside chats”, där han riktade sig direkt till lyssnarna. Traditionen lever kvar, i så måtto att en amerikansk president fortfarande, vid viktiga händelser, kan begära TV-tid i alla kanaler samtidigt för att leverera nyheter direkt till folket.
I Sverige har vi inte haft den traditionen, eftersom statsråd länge utgjordes av kungens ämbetsmän. USA fick slåss för sin självständighet och i konstitutionen instiftade en folkvald ledning, alltså var politik redan på 1700-talet en fråga om att bilda opinion och få folk med sig.
Och den form som ”Tal till nationen” utgör, passar nog bättre för den som sitter vid makten och har hela statsapparaten till sitt förfogande när denne förmedlar vad som hänt och vad regeringen tänker göra.
Eftersom vi aldrig sett partiledarna i detta format har det varit kul att se hur de agerar. Men eftersom alla, även sittande statsminister Stefan Löfven, agerar oppositionspolitiker har de inga konkreta beslut att förmedla till folket. Det är förhoppningar och löften. Men under 14 minuter kommer ju också något av deras världsbild fram. Vi som varit på plats och hört partiledare tala inför publik känner igen oss, men de flesta väljare har ju inte det. Och för dem blev det något nytt.
När det gäller att behärska mediet, att lungt och avslappnat just tala till folket, var Ulf Kristersson klart bäst. Han var självklar i rollen och klev nästan ut ur TV:n och in i vardagsrummet. Sämst var Jan Björklund, som annars brukar vara en god talare. Men utan en publik framför sig blev han stel och närmast aggressiv.
Störst positiva överraskning var Ebba Busch Thor. Jag tycker hon varit träaktig och levererat plattityder i de korta snuttar som brukar levereras i etermedia. Men när hon fick mer tid på sig, kunde hon visa på både värme och engagemang.
Och hon gjorde det utan att dra in sin personliga historia, så som Stefan Löfven och Ulf Kristersson. Och båda gjorde det på ett sätt som jag tycker går över gränsen till det privata.
Det som drar ner formatet är alla de självklarheter som staplas på varandra. Alla löften och ambitioner. De flesta talade om att integrationen måste bli bättre, men en ny expertstudie visar att integrationen fungerar allt sämre. Sämre! Men partiledarna kör på med samma gamla visa om jobb och sysselsättning. Inga svar gavs på hur de ska lyckas vända utvecklingen, som under både rödgrön och borgerlig regering går käpprätt åt fel håll.
Här avvek dock en av de åtta. Jimmie Åkesson höll sig till verkligheten. Han sa sådant som hos folket är självklart, som att ”man tar seden dit man kommer”. Så talar ingen annan partiledare. Åkesson var också den som levererade en nyhet. Iallafall för dem som inte hört hans tidigare tal i sin helhet: Sverige kommer alltid att ha invandring, även när Sverigedemokraterna bestämmer.
Jag har sett att somliga kritisera detta, inte minst de som uteslutits ur partiet. Men Åkesson visade att hans parti är socialkonservativt, inte extremistiskt. Asylinvandringen ska vara noll. Men i partiets program framgår att ett visst antal kvotflyktingar ska tas emot, liksom arbetskraftsinvandring i bristyrken. Sverigedemokraterna är och har alltid varit emot massinvandringen, de stora, okontrollerade volymerna som landet inte har någon beredskap att ta emot.
Det är därför alla andra tar efter SD nu.
Här var självkritiken väldigt, väldigt nedtonad. Såväl Kristersson som Löfven nämner bara de monumentala misslyckandena i förbigående. Det är snålt, ja, faktiskt arrogant. De har å sina partiers vägnar skäl att be svenska folket om ursäkt för de no-go-zoner som de skapat. Och för de glåpord deras företrädare kastat mot dem som förstått och varit emot den förda politiken.
Winston Churchill var en stor talare, inte endast därför att han behärskade språket och retoriken så väl, utan också därför att han var brutalt ärlig. Han erkände att beredskapen inte var god, att det skulle ta år innan ljusare tider kommer och att hans politik enbart innebar blod, slit, tårar och svett.
Den ärligheten saknar jag hos de svenska etablissemang som ställt till det så gruvligt illa.
Men det är orättvist att jämföra dagens partiledare med världshistoriens giganter. Det är paradoxalt nog ändå något lugnande att även svenska katastrofer utspelas i sakta mak, lite värre för varje år. Inga revolutioner, inga stora gester.
Men skutan måste nu ändra kurs, efter att ha seglat åt fel håll alltför länge. Och jag ser bara en partiledare som är beredd till det. De sju andra matar på, med alltför små justeringar.
Men också det är ju besked.