Det laga förbud mot krigspropaganda och religiöst grundad diskriminering av det slag som FN-konventionen kräver verkar inte riktigt finnas i Sverige. Inget förbud som omfattar jihad och sharialagar i alla fall. Varför inte?
För en tid sedan sammanträdde FN:s säkerhetsråd på Dag Hammarskjölds skånegård Backåkra. Det sades vara första gången säkerhetsrådet sammanträdde utanför USA, och i svenska gammelmedia var bevakningen stor och entusiastisk. I resten av världen – well, not so much. Detta speglar en grundläggande skillnad i synen på FN.
I de flesta delar av världen ser man FN i bästa fall som en användbar arena för internationella förhandlingar och lobbyprojekt, i sämsta fall som en dyr internationell anonymiserad byråkrati infesterad av diktaturer och korruption som lägger sig i allt och ansvarar inför ingen. Så ej i Sverige.
Sedan länge, eller mer precist sedan Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare, så ser det vänsterliberala etablissemanget inom Sveriges politik, kultur och media på FN med ögon och förväntningar som påminner om dem med vilka en katolik betraktar Kristi Ställföreträdare i Rom. FN som den sekulariserade liberala elitens alldeles egna moraliska kompass och läroämbete.
Svenskar som haft tunga uppdrag i FN behandlas som man i andra länder behandlar kardinaler, därtill med orakels– eller helgonkvaliteter och insikter. Det är naturligtvis lätt hänt, när tron på Messias bytts ut mot den typ av inomvärldslig messianism som är så typisk för det liberala etablissemanget. Som Chesterton observerade: Problemet när folk förlorar Tron är inte att de inte tror, utan att de tror på vad som helst.
Men vad händer då när ett tydligt budskap från FN för en gångs skull faktiskt kolliderar med den svenska politiska korrekthetens instinkter?
FN förbjuder krigspropaganda
Utgångspunkten för denna text är FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966. En folkrättsligt bindande konvention som Sverige naturligtvis är ansluten till. I konventionens artikel 20:1 läser vi följande:
”All propaganda för krig skall vara förbjuden i lag.”
I artikel 20:2 läser vi:
”Allt förespråkande av nationellt, rasmässigt eller religiöst hat som innebär uppmuntran eller incitament till diskriminering, fientlighet eller våld skall vara förbjudet i lag.”
Observera att det inte står ”får” förbjudas eller ”bör” förbjudas, utan skall förbjudas. Av detta kan vi dra två slutsatser:
Nummer ett: Att propagera för så kallad väpnad jihad, också känt som ”lilla jihad”, jihad asghar, skall vara förbjudet i lag. Detta för att propaganda för väpnad jihad innebär propaganda för krig. Glasklart.
Nummer två: Att förespråka, uppmuntra till eller skapa incitament för att införa – eller redan nu tillämpa- det muslimska rättssystemet sharia skall vara förbjudet i lag. Detta därför att förespråka sharia innebär ett religiöst grundat incitament för diskriminering på grund av kön, religion eller brist på sådan, då shariasystemet inte iakttager likabehandlingsprincipen enligt konventionens artikel 14 utan värderar vittnen och bestraffar brott olika beroende på könstillhörighet, om man är muslim, kristen jude eller hedning (kafir). Shariasystemet når heller inte upp till andra krav som ställs i konventionens artikel 14 om rätten till en korrekt rättegång, till exempel rörande rätten till en advokat. Glasklart.
Men religionsfriheten då?
Konventionen ger mycket riktigt i artikel 18 ett starkt skydd för religionsfriheten, både för religionens utövande enskilt och tillsammans med andra, privat eller offentligt. Och det med rätta. Men den är också, i artikel 18:3, tydlig med att friheten att manifestera sin tro eller religion får begränsas, förutsatt att det sker ”genom lag och enbart när nödvändigt för att skydda allmän säkerhet, ordning, hälsa, moral, eller andras grundläggande rättigheter och friheter.”
Var och en får göra sin bedömning. Men på denna sidan om människooffer synes det svårt att hitta något som kvalificerar sig bättre för att motivera lagliga inskränkningar i religionsutövningen än propaganda för religionskrig samt för ett inherent diskriminerande och irrationellt rättssystem. De utgör ju uppenbara hot mot allmän säkerhet, ordning, hälsa och moral.
Detta blir än tydligare i ljuset av konventionens artikel 5:1, vari slås fast att ”Ingen bestämmelse i denna konvention får tolkas som att den innebär rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt sådan verksamhet eller utföra sådana handlingar som syftar till att tillintetgöra någon av de rättigheter och friheter som inskrivits i konventionen eller till att begränsa dem i större utsträckning än konventionen tillåter.”
Att både väpnad jihad och shariasystemet är ägnade att tillintetgöra flera av de rättigheter och friheter som anges i konventionen är ju helt uppenbart. Någon detaljerad lista behövs knappast här.
Då infinner sig den intressanta frågan: Vad har Sverige gjort för att i lag förbjuda propaganda för väpnad jihad och införande av shariasystemet ? Annorlunda uttryckt: Är det idag tillåtet i Sverige att propagera för väpnad jihad och införande av eller tillämpande av shariasystemet ? Så här säger några relevanta instanser:
Åklagarmyndigheten: inget generellt förbud
Från en handläggare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Stockholm med ansvar för metodutveckling och uppföljning av terroristbrotten meddelas via mail från kommunikationsavdelningen, att propaganda för eller uppmuntran till tillämpning av sharialagar kan inrymma brott som handlar om olaga diskriminering, uppvigling eller hets mot folkgrupp. Vad avser väpnad jihad konstateras att de nya lagarna om terroristbrott kan vara tillämpliga i vissa delar, till exempel vad avser propaganda för rekrytering eller finansiering av terrorverksamhet.
I svaret hänvisas till ett fall – B 949-17 – vid hovrätten över Skåne och Blekinge där en person fällts för att på nätet ha uppmuntrat till finansiering av vapen till ”bröderna vid fronten”.
Dock hade inte uttrycket ”jihad” nämnts i det sammanhanget.
I svaret konstateras också att det är ”ej tillåtet att uppmuntra någon till särskilt allvarlig brottslighet, vilket uppmuntran till jihad skulle kunna vara frågan om.”
Skulle kunna.
Sammanfattningsvis kan man säga att från Åklagarmyndighetens sida så kan jihadpropaganda innehålla handlingar som är straffbara, men det verkar inte vara otillåtet att propagera för väpnad jihad i generell, övergripande mening, om man gör det på så sätt att inga specifikt kriminaliserade handlingar nämns eller utförs.
Någon generellt lagförbud mot krigspropaganda i FN-konventionens mening verkar alltså inte finnas enligt åklageriet. I alla fall inget som omfattar jihad. Men det är uppenbart att man på Åklagarmyndigheten åtminstone funderat över frågan. Härefter blir det dessvärre just det – värre.
Justitiekanslern: kan inte svara
Justitiekanslern, JK, har ansvar för yttrande- och tryckfrihetsfrågor och är den enda myndighet som får initiera åtal i sådana mål. Frågan ställs om det är förenligt med svensk yttrande- och tryckfrihetslagstiftning att i de former som är aktuella under den lagstiftningen propagera för eller uppmuntra till väpnad jihad eller införande av sharialagar.
Föredraganden Elena Landberg svarar över telefon att hon inte riktigt kan besvara frågan, eftersom JK, vad hon vet, aldrig haft något sådant ärande. Hon gör en koll, återkommer och upprepar: Vad hon vet har JK aldrig haft något sådant ärende.
Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att Justitiekanslern, under de cirka 20 år som propaganda för jihad och sharialagar varit en realitet i Sverige, inte vid något tillfälle funnit det angeläget att pröva om det är förenligt med svensk yttrande- och tryckfrihet. De verkar inte ens ha funderat på saken.
Justitiedepartementet: aldrig reflekterat över ämnet
Över telefon ställer jag de tidigare redovisade frågorna till Kristoffer Strömgren (S), politiskt sakkunnig hos justitieminister Morgan Johansson (S). Strömgren blir snabbt svävande. Hans bedömning lutar åt att sådan propaganda och uppmuntran generellt sett är tillåtet. Han konstaterar dock att uppmuntran till att i vissa specifika fall – kopplade till rättsprocesser – tillämpa sharialagar istället för att följa svensk lag skulle kunna vara övergrepp i rättssak, och alltså kriminellt.
Det är i alla fall så jag tolkar hans svar. Det är svårt att inte få intrycket att det är första gången han alls reflekterar över om propaganda för väpnad jihad och sharialagar är eller bör vara olagligt. Efter att ha funderat lite på svaret återkommer jag till Strömgren via e-post och ställer frågan: Är det regeringens uppfattning att det skall vara förbjudet att propagera för eller uppmuntra till väpnad jihad samt införande av eller tillämpande av sharialagar i Sverige? Frågan har i skrivande stund, mer än två veckor senare, inte fått något svar.
Säpo: vi är ingen åsiktspolis
Säkerhetspolisen är den myndighet som har det primära ansvaret för att bekämpa brott mot samhällsordningen. Säpo har själva pekat ut islamistisk extremism som det största säkerhetshotet mot Sverige vad avser terrorism. Därifrån borde det ju då gå att få genomreflekterade och sakligt välgrundade svar på de två frågorna om jihad och sharialagar. Eller kanske inte ändå. Följande två frågor ställs via mail till Säpo:
”Är det enligt Säpos mening tillåtet i Sverige att 1. Propagera för, uppmuntra till eller eljest inducera människor att bedriva eller stödja väpnad jihad, i Sverige eller utomlands? samt 2. Propagera för, uppmuntra till eller eljest inducera människor att införa eller i vardagen här och nu tillämpa sharialagar, därigenom åsidosättande svensk lag?”
Dag Enander vid Säpo svarar:
”Säkerhetspolisens uppdrag är att skydda Sverige och demokratin. Det gör vi genom att bekämpa ideologiskt motiverad brottslighet, oavsett i vilken av de tre extremistmiljöer vi följer det handlar om. Dock skall det understrykas att Säkerhetspolisen inte är en åsiktspolis.”
Det där verkade inte riktigt tillfredställande, så en uppföljande fråga skickas: ”Det där besvarade inte riktigt mina frågor, som handlade om huruvida Ni bedömde de beskrivna aktiviteterna som olagliga eller inte.”
Dag Enander svarar: ”De svar vi givit är de svar vi kan ge.”
Skam den som ger sig. Följande skickas:
”Det verkar otroligt att Ni som myndighet ansvarig för att skydda samhällsordningen inte kan ge besked om Ni uppfattar de beskrivna aktiviteterna som lagliga eller inte. Hur skall man som vanlig medborgare kunna veta vad som är lagligt om inte ens myndigheterna vet det? Eller inte vill säga vad de vet? Kan Du inte utveckla Ert svar lite?”
Dag Enander, Säpo: ”De svar vi givit är de vi kan och kommer att ge.”
Säkerhetspolisens svar utgör naturligtvis ett enastående intellektuellt och kommunikativt haveri, men även svaren från de andra myndigheterna är föga uppbyggliga och förtroendeingivande. Dock kan vi nog slå fast att laga förbud mot krigspropaganda och religiöst grundad diskriminering av det slag som FN-konventionen kräver inte riktigt verkar finnas i Sverige. Inte något som omfattar jihad och sharialagar i alla fall. Varför inte?
FN-konventioner används, när det passar
Det liberala etablissemanget använder FN när det passar dem – och bara då. Svaret på frågan varför vi inte har förbud enligt FN-konventionen måste rimligen ligga i, att det vänsterliberala etablissemang som styr i Sverige inte haft intresse av att införa något förbud. Kanske för att man är känslig för anklagelser om islamofobi.
Detta visar tydligt hur totalt ointresserade man är av vad FN påbjuder när det krockar med den egna ideologin, världsbilden och politiska korrektheten.
Det finns andra exempel på detta. Det liberala etablissemanget är till exempel knappast inställt på att gå i döden för de ståndpunkter som uttrycks i artikel 18:1 om föräldrarnas rätt att bestämma över sina barns utbildning eller konstaterandet i artikel 23:1 att familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet.
FN som annars höjs till skyarna som moralisk auktoritet och det globala förnuftets hemvist är inte vatten värt när det som sägs därifrån går emot de liberala instinkterna och teserna, utan snarare ger uttryck för vad som kan kallas socialkonservativa hållningar. Det kan vara värt att lägga på minnet.
Men vad bör då konkret göras vad avser propaganda för jihad och sharialagar?
Lagstiftningsåtgärder mot propaganda för väpnad jihad och sharialagar
Ovan kunde vi se att Åklagarmyndigheten anser att vissa specifika handlingar skulle kunna vara straffbara i kontexten av propaganda för jihad och sharialagar, men antagligen inte att generellt uppmuntra fenomenen som sådana. Det är inte bra.
Det är ungefär som att det skulle vara förbjudet att uppmuntra någon att hålla ett brännglas över torrt gräs, men tillåtet att uppmuntra till luntning i allmänhet.
Lilla jihad och shariasystemen är omfattande begrepp med många komponenter. Det gäller då att förstå, att när man propagerar för helheterna så propagerar man också oundvikligen för delarna helheterna består av. Observera här att helheten också kan rymma delar som inte behöver kriminaliseras, och att tala för en sådan del ensamt är naturligtvis inget problem bara för att den har en idé – och lärdomshistorisk bakgrund i till exempel shariasystemet.
Ingens rätt kränks av att någon talar sig varm för till exempel shariasystemets syn på tagande av räntor. Men propagerar man för shariasystemet som helhet och utan kvalifikationer så blir det annorlunda. Motsvarande gäller naturligtvis för lilla jihad.
Det är därför angeläget att en utredning kommer till stånd med direktiv att föreslå hur de laga förbud mot krigspropaganda och så vidare som ryms i artikel 20 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan förverkligas i svensk lag. Självfallet under beaktande av yttrande- och tryckfrihetens principer. Och det på ett sätt som tydligt förbjuder all propaganda för lilla jihad och sharialagar. Det är förvisso inget alldeles enkelt uppdrag, men det är ju för sådant vi har ett statligt utredningsväsende.
Islamistiska symboler jämfört med nazistiska
Denna utredning bör få kompletterande direktiv för att undersöka i vilken utsträckning bruk av islamistiska symboler och symbolhandlingar kan konstituera uttryck för ringaktning för eller hets mot folkgrupp. Som läget är nu är det enligt rättspraxis, och på goda grunder, till exempel inte tillåtet att använda vissa nazistiska symboler som hakkors eller göra hitlerhälsning på sätt som kan uppfattas som uttryck för ringaktning eller hets. Alltså till skillnad från vad som kan få förekomma vid en inspelning av en film med historiskt tema eller dylikt. Här tillmäts det en hel del betydelse om bruket subjektivt uppfattas som ringaktande, hetsande eller hotande av personer och grupper.
I nära anslutning till detta har Högsta Domstolen (NJA 2005, s 805) sagt att avseende skall fästas vid det intryck som ”omedelbart förmedlas” av text eller tal, snarare än vad de kallar ”en textkritisk granskning av exakt ordalydelse”. Kontexten är alltså viktigare än grammatiken, om man säger så. Huruvida detta har tillräckligt precision för att vara helt rättssäkert är förvisso en öppen fråga, men en sak är klar: Det finns ingen anledning att bedöma islamistiska symboler annorlunda än nazistiska, i den mån de uttrycker hets eller ringaktning.
IS–symbolen, Shahadan på svart flagga samt böneutrop , i synnerhet i en miljö främst bebodd av personer som inte är muslimer, hör till vad som historiskt kan associeras med islamistisk aggression eller dominans och vars bruk därför bör utredas och regleras. Det finns antagligen fler exempel.
Att utreda och reglera detta framstå som särskilt viktigt då många svenskar ännu inte är riktigt varse vad en hel del islamistiska symboler egentligen innebär och signalerar, till skillnad vad som är fallet vad avser nazistiska symboler och symbolhandlingar som ju är väl kända och ökända. Något som gör att man lätt missar när de har en ringaktande eller hetsande karaktär.
Detta är, när allt kommer omkring, saker som borde göras även om inte FN-konventionen påbjöd oss att göra det.