Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Det viktigaste för Svenska Akademien är till sist vad de faktiskt åstadkommer. Genom att ställa in årets Nobelpris i litteratur försatt de ett gyllene tillfälle att visa sin duglighet.

Rapporteringen om Svenska Akademien har centrerats kring skandaler. Närmast dagligen har man kunnat läsa om ord sagda i vrede, konflikter och avhopp. Det bör knappast överraska att pressen inte kan låta bli att lägga vantarna på allt det sensationella material som här erbjuds. Jag tycker dock att något av rapporteringen också kunde handla om vad Svenska Akademien faktiskt gör.

Vad har Svenska Akademien för sig? Vid sidan av nobelpriset delar institutionen ut ett 50-tal andra priser och stipendier, därtill kommer bokutgivning av bland annat ordböcker, grammatikor och klassiker – en utgivning som är helt central för den lilla och sköra svenska kulturen. Om alla dessa insatser tiger pressen och man får snarast intrycket av att det rör sig om en kamratklubb för litteraturkändisar som kivas.

Jag tycker tvärtom att centrum för hela diskussionen borde vara vad Svenska Akademien gör. Hur lyckas de med dessa uppdrag? Blir rätt författare belönade med priser och stipendier? Vilken kvalitet håller deras publikationer?

Denna typ av utvärdering är naturligtvis mer tidskrävande och kräver större sakkunskaper än att bara återrapportera förflugna ord från enskilda akademiledamöter, men behandlar det i sammanhanget väsentliga. För viktigare än hur akademiledamöterna är privat och vilka de umgås med är, hur de sköter sitt uppdrag.

Vi kan börja med den största pjäsen, den som utan vidare har det största inflytandet: nobelpriset i litteratur. Litteraturpriset blev inställt detta år. Detta verkar pressen inte ha reagerat så kraftigt på, då det inte verkar ha funnits några spännande personkonflikter kopplat till detta. Jag tycker tvärtom att detta är den största skandalen – att Svenska Akademien misslyckas med att dela ut sitt finaste pris.

Genom att finna en värdig pristagare, en sådan som verkligen hade förtjänat priset, hade Svenska Akademien ett gyllene tillfälle att i handling bevisa sin duglighet. Jag kan inte heller se att det skulle vara så svårt. Det handlar inte om att utse världens bästa författare, ett sådant omdöme är till sin natur närmast omöjligt och kan på sin höjd bara fällas i historiens ljus. Det handlar om att utse en författare som är värd priset, en författare vars böcker är värda att spridas över jorden.

För tydlighets skull ger jag i det följande själv fem egna exempel på värdiga pristagare. Urvalet är något präglat av min germanska orientering, men jag utgår från att en kännare enkelt skulle hitta exempel på de flesta europeiska och många av de utomeuropeiska språken.

Den österrikiske författaren Peter Handke (f. 1942) har i ett omfångsrikt författarskap särskilt givit liv åt vardagslivets rika erfarenhet och därmed återgivit världen något av dess forna, förtrollade skimmer.

Den tyske författaren Martin Mosebach (f. 1951) är en berättare i traditionell stil, som uppvisar något av den stilkonst det tyska språket ägde hos en sådan som Stefan Zweig.

Den likaledes tyske författare Uwe Tellkamp (f. 1968) har förnyat det episka berättandet, särskilt med romanen Der Turm som låter det sena DDR bli till ett episkt stoff.

Italienaren Claudio Magris (f. 1939) är en i bästa mening europeisk författare, lika hemtam i sin hemstad Trieste som i den stora europeiska litteraturen. Hans författarskap bearbetar på ett originellt sätt vår kontinents gemenskap och konflikter.

Fransmannen Michel Houellebecq (f. 1958) är kanske det mest kontroversiella av de fem förslagen, då han inte på samma sätt som de övriga författarna i denna rad är en utpräglat litterär författare. Styrkan i hans författarskap ligger snarare i samhällsanalysen och i tidskaraktäristiken.

Dessa fem och ett stort antal andra här onämnda författare skulle kunna återge Svenska Akademien något av sin forna glans. Jag förstår inte, varför man inte tar chansen.