I flera decennier har socialdemokratin hamrat in sin asylpropaganda och fått de flesta att tystna, att inte våga opponera sig och tagit udden av en sedan länge nödvändig omprövning. Hur trovärdig är deras nya position som förespråkare av skärpta regler och krav?
Det första försöket till omsvängning kom redan under 1990-talet då den socialdemokratiska migrationsministern Maj-Lis Lööf i Dagens Nyheter deklarerade att Sverige skulle hjälpa fler på plats.
I historiens backspegel är denna avsiktsförklaring ett tydligt exempel på tomma ord. Den andra omsvängningen kom när statsminister Stefan Löfven tillsammans med en gråtande Åsa Romson förklarade för en skara journalister att Sverige inte klarar mer, att vi måste få stopp på tillflödet och därför tillfälligt måste ändra asylpolitiken. I veckan kom det tredje utspelet från socialdemokratin. Nu ska minsann asylpolitiken bli ansvarsfull.
Det senaste utspelet måste ses mot bakgrund av decennier av argumentation som likriktat debatt och politik inom migrationsområdet.
Det första ”humanitära” argumentet som socialdemokratins fört fram är att vädja till vår ”solidaritet”: att det är vår moraliska skyldighet – i vårt skyddade land med vårt välfärdssamhälle – att bistå alla nödställda och förföljda som söker vårt skydd.
Tanken som socialdemokratin fört fram är att anständiga människor i privatlivet tar hand om varandra och så är tanken bakom vårt välfärdssamhälle, och att det då måste vara så även på det internationella planet där det demokratiska välfärdssamhället Sverige skall föregå med gott exempel. Har socialdemokratin verkligen övergett denna inställning?
Det politiska argumentet hänvisar till Sveriges åtagna förpliktelser i internationella sammanhang, t.ex. att efterleva FN:s deklarationer om De mänskliga fri- och rättigheterna, vari ingår rätten för envar att lämna det land där han befinner sig, inbegripet sitt eget land (enligt Artikel 13) och envar har också rätt till liv, frihet och personlig trygghet (enligt Artikel 3). Egentligen är det här fråga om asylrätten för flyktingars rätt att uppehålla sig inom främmande territorium, som regleras folkrättsligt genom avtal mellan olika makter och genom inre lagstiftning.
Någon enhetlig folkrättsligt bindande praxis existerar emellertid inte, utan en stat har rätt att föra en mycket restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, om den anser detta vara bäst förenlig ned dess nationella intressen. Socialdemokratins har valt att tolka våra förpliktelser som allas rätt till allt i Sverige som om de vore svenskar. Finns det någon vettig människa som kan tolka detta på annat sätt än att vi talar om fullständigt vansinne? Och detta har fått pågå i decennier.
Det kulturella argumentet, som socialdemokratin alltid älskat att sprida, grundas på föreställningen att invandring av folk från olikartade kulturer är ”kulturellt berikande” genom sin mångfald för det egna landet och dess befolkning. Här är det alltså inte fråga om vare sig moral eller politiska åtaganden enligt träffade avtal, utan här är det uteslutande fråga om smak och tycken, alltså något personligt och subjektivt.
Det ekonomiska argumentet, som socialdemokratin slutat använda, men som var vanligt för några år sedan, byggde på föreställningen att invandrare av alla kategorier, också flyktinginvandrare, utgör sammantaget, genom sina arbetsinsatser, en ekonomisk tillgång för Sverige. Här tillgreps under många år slagord som ”Utan invandrarna skulle Sverige stanna!”
Med lämplig nationalekonomisk analys och statistiska data har man sedan ”bevisat” vad som önskas, och i den mån andra undersökningar kommit till motsatta resultat, hänvisades vanligen – i debatten – till det humanitära argumentet med den retoriska frågan: ”Skall människovärdet räknas i pengar?”, vilket fick den avsedda effekten att nedtysta varje kritisk röst.
Socialdemokratin har känt till att en jämförelsevis stor andel av asylinvandrarna är arbetslösa understödstagare eller verksamma inom en mer ”tärande än närande offentlig byråkrati”, t.ex. inom flyktingmottagning och invandrarservice, men de har valt att ljuga.
Socialdemokratin har inte, som Löfven framhöll i sitt tal om skärpt asylpolitik, gått tillbaka till sin klassiska, ansvarfull asylpolitik. De har i över femtio år suttit i regering efter regering och fört en asylpolitik byggd på fluffiga drömmar om hur världen borde se ut, inte hur den är.
De bär huvudansvaret för att välfärden urholkas och att otryggheten breder ut sig. Att förslagen om en restriktiv migrationspolitik kommer i samma veva som socialdemokratin tillsammans med miljöpartiet föreslår en amnesti för afghaner är hårresande och visar hur brist på trovärdighet genomsyrar dagens socialdemokrati.