7   +   8   =  

Istället för att tala om sina politiska förslag anklagar S sina politiska motståndare för att ha fel tonläge, fel retorik, använda fel ord. På det sättet försöker man smita ifrån sakfrågorna, något de inte borde få lyckas med.

Politik handlar ju främst om vad man avser att göra. Men hur man framför sina politiska argument har betydelse. Man talar om retorik. Alltså politikers förmåga att nå fram med sitt budskap.

Men jag har märkt något nytt. Socialdemokraterna använder denna diskussion om formuleringskonst och retorik som ett sätt att smita undan från den verkliga sakdebatten. Man anklagar motståndarna för att tala på fel sätt. Vilka ord man använder när man talar om invandring är för Socialdemokrater viktigare än vilken invandringspolitik man vill föra. Hur man talar om brott har blivit viktigare än med vilka åtgärder man vill bekämpa brott.

Snacket görs till huvudsak, politikens innehåll till bisak.

Låt mig ge två dagsaktuella exempel. Först fredagens ledare i Dagens Arena (S), där Håkan Bengtsson skriver:

”Jag oroas på djupet av den avhumanisering som kan följa av dagens tonläge. Den som inte ser en människa som behöver stöd och ett hem i världen förlorar något av sin egen värdighet.”

Det är alltså ”tonläget” som är oroande, inte den politik som olika partier föreslår. Bengtsson är nämligen själv för strängare gränskontroller och hävdar att ”idéerna om fri invandring är en kontraproduktiv dröm”. Poängen är denna: när han säger att gränskontrollerna kan skärpas, då är det humant och okej eftersom han är en god människa. När en Jimmie Åkesson säger att gränskontrollerna ska skärpas, då är det fel eftersom han inte är en lika god människa i Bengtssons underbara värld.

Vi kunde i Ekots lördagsintervju med justitieminister Morgan Johansson (S) i går se samma dribblande. Han talar om ”retoriken” kring brottsligheten – inte vad som i sak skulle vara fel med motståndarnas politik.

Johansson fick frågan om varför han är tveksam till ny brottsstatistik: ”Varför ’stämplar’ det invandrare om man får fram en viss kunskap, tycker du?”

– Det beror på hur du bedriver retoriken. Jag är inte rädd för själva kunskapen (…) Men det finns någonting här som är rätt obehagligt i den politiska debatten. Det är när främlingsfientliga krafter försöker göra kriminalpolitiken till en del av själva deras retorik mot invandrare. Det har vi sett Sverigedemokraterna göra under väldigt lång tid (…) Det är en retorik som man ska ha starka invändningar mot.

– Det jag vill peka på är att den här väldigt aggressiva retoriken som varit från Sverigedemokraterna och numera också från Moderaterna tror jag är ganska skadlig, faktiskt, för det politiska samtalet, sa Johansson när han gång på gång i svepande termer recenserade andras ordval.

Så länge Morgan Johansson talar om skärpta straff, är det ansvarsfull politik. När Jimmie Åkesson diskuterar samma sak, då är det ”obehagligt”, ”skadligt”, ”främlingsfientligt” – även om Morgan Johansson i allt snabbare takt kopierar Sverigedemokraternas politik.

Varför gör man så?

1) Genom att flytta fokus till ordval lägger man ut en dimridå kring den egna kursändringen.

2) När man i sak närmat sig motståndarna, vill man ändå kunna utmåla distans, och då attackerar man diffusa aspekter som tonläge och retorik.

3) Om debatten handlar om ordval, slipper man tala om de konkreta sakfrågorna.

4) Man vill fortsätta kunna utmåla motståndarna som främlingsfientliga, även om man själv omfamnat många av de förslag man förut kallade främlingsfientliga.

5) När man svepande angriper påstådd ”retorik” kan man höja attacknivån och utmåla motståndarna som demoniskt onda, utan att visa minsta bevis för det.

Om S lyckas få mediedebatten att handla om vilka ord som används, slipper man tala om vilken politik man fört, om sina misslyckanden vid makten.

Det är viktigt att vi alla genomskådar denna skenmanöver och för tillbaka diskussionen till sakfrågorna: Vad vill man åstadkomma? Vad står man för? Varför har man inte gjort det tidigare? Hur kommer det sig att man ändrat sig så mycket?

Väljarna bör få veta vilka som bygger sin politik på konservativa grundsatser som håller och fungerar i vår tid, och vilka som på vänsterliberal grund ändrar sig och vinglar fram och tillbaka, som ena dagen dömer ut något som ondskefullt för att nästa dag själva förespråka det.