I en ny forskningsstudie har väljare fått svara på sakfrågor som avslöjat var de befinner sig på två politiska skalor. Det blir ett intressant politiskt landskap som öppnar sig. Man kan utifrån detta hävda att många partiledningar ligger fel i förhållande till sina väljare.

Det är Valforskningsprogrammet inom institutionen för journalistik vid Göteborgs universitet som släppt data i en rapporten där man analyserat väljarnas politiska sak- och prioriteringsfrågor. Mest spännande är att man kartlägger väljarnas åsiktsrymd – utifrån vilket parti de sympatiserar med.

Höger-vänsterskalan kompletteras med skala för konservativ kontra aktivistisk, som rör frågor om migration, moral, brott och straff (det som kommit att kallas GAL/TAN, alltså Gröna-Alternativa-Libertära kontra Traditionalistiska, Auktoritära och Nationalistiska).

Av figuren ovan framkommer somligt som är det förväntade. Väljare (gula prickarna) som sympatiserar med Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, och i hög grad Miljöpartiets väljare, hamnar till vänster och långt upp på aktivistskalan. De vill ha öppnare gränser, är emot tiggeriförbud och vill begränsa biltrafik.

Likaså att Sverigedemokraternas väljare är mest konservativa, de som mest värnar om svensk kultur, samtidigt som de är ganska utspridda utefter höger-vänsterskalan.

Mycket intressant blir studiens utfallet för etablissemangspartierna. Väljarna som snitt för respektive parti (röda ringar) är betydligt mindre aktivistiska än vad jag förväntat mig. Väljarna ligger, när det gäller S och C, nära mitten på konservativ-aktivistskalan, och för M och L mer på den konservativa planhalvan än den aktivistiska.

Detta strider mot hur partiledningarna i dessa fyra partier under den här mandatperioden agerat. De har varit långt mer aktivistiska än sina väljare, vilket illustreras av mina tillagda grå cirklar (som alltså inte är en del av studien).

Om dessa partier från början, alltså vintern 2014/15, satt stopp för den stora migrationsvågen till Sverige, så som Ungern gjorde, hade man förmodligen haft ett betydligt bättre opinionsläge inför valet än vad man nu har.

S-M-C-L lät sig fångas av extrem aktivism under 2015 som fullständigt urgröpte dessa partiers trovärdighet i frågor om migration, integration och lag och ordning. Väljarna ville aldrig ha öppna gränser. Det var små aktivistgrupper med stort medialt genomslag som kunde driva partierna framför sig.

Endast ett parti upprätthöll en konsekvent konservativ linje, Sverigedemokraterna. För väljare som egentligen känt sig hemma i etablissemangspartierna upptäckte att de inte längre gör det. Deras värderingar stämplades nu som rasism av de partier man röstat på.

Det är klart att ett sådant agerande får väljarna att välja ett parti som tycker som dem, som har mer konservativa än aktivistiska tendenser.

Särskilt svårt är det för Socialdemokraterna, vars väljare är spridda utefter hela konservativ-aktivistskalan. Hur man än gör, blir stora väljargrupper missnöjda. När partiet höll aktivistfanan högt tappade man till SD, och nu när man försöker låta mer konservativ, tappar man till aktivistpartier som C och V.

Centerpartiet är lite speciellt. Man verkar byta ut sina väljare vid varje val. De konservativa har troligen gått till M eller SD, men samtidigt har man genom sin hårda aktivistiska linje vunnit nya, från S och MP, vars väljare är missnöjda med regeringen. Problemet är dock att för C, vilket framgår av de gula prickarna för alla partier, att flertalet av hela väljarkåren finns på den konservativa planhalvan inför valet 2018.

Och vilket är partiet som i åratal varit konsekvent, pålitligt och stabilt på den sidan? Det parti som ocksgår fram mest i opinionen.

Statsvetarna menar att Sverigedemokraterna kan få problem med att deras väljare är så utspridda utefter höger-vänsterskalan. På samma sätt som Socialdemokraterna har problem eftersom deras väljare är så utspridda utefter konservativ-aktivistskalan.

Jag har invändningar mot den analysen. Höger-vänsterfrågor har vi i Sverige tradition av att avgöra i mitten. Man kan vara för höga, skattefinansierade välfärdsambitioner men samtidigt förespråka valfrihet och företagsamhet inom välfärdssektorn. Här går det att balansera vänsterprofil i vissa avseende med högerprofil i andra, utan att väljarna blir villrådiga.

Sådan balans är inte lika lätt att göra utefter konservativ-aktivistskalan. Man kan inte som Socialdemokraterna ena dagen säga att man i migrationsfrågor ska ligga på EU:s lägsta nivå, för att nästa dag säga att 9.000 män utan skyddsbehov ska få stanna och därmed bryta mot löftet att ”ett nej är ett nej”. Sådana kast skapar inte trovärdighet hos väljarna. Till och med Centerpartiet tycks få lida för att man bryter mot principen om att ett nej ska vara ett nej.

Frågan är om partiledningarna tar till sig huvudbudskapet i denna studie: väljarkåren finns mer på den konservativa sidan, än på aktivistsidan. Och om man i så fall kan göra en helomvändning trovärdig.

Än mer spännande blir att se vad som händer efter valet. Om partierna då tar konsekvenserna av väljarnas intagna positioner på skalorna, eller om man fortsätter vara radikalt aktivistisk inför en befolkning som inte håller med.

*

Se mer: Den ideologiska spelplanen inför höstens riksdagsval