ARTIKELSERIE. En effekt av mediernas sammanflätning med vänsterliberala makthavare är att stora mediehus välkomnar att staten tar makten över medierna genom lagstiftning och hård styrning av ekonomiska resurser. Nils Funcke pekar i Dagens Juridik på hur skadligt detta är för pressfriheten och demokratin.
Förr fanns en tydlig rågång mellan statsmakten med dess politiker å ena sidan, och den fria pressen, radion och tv:n som granskar makten, å den andra. Medierna skulle stå över den politiska debatten och sakligt rapportera källgranskade nyheter utifrån en konsekvensneutralitet som innebar att man skulle inte bry sig om vilket parti eller ideologisk inriktning som gynnades av nyheten.
Det är endast denna mycket specifika form av fri press, radio och tv som avses när man talar om medier som en viktig infrastruktur i demokratin.
Men idag finns ingen sådan media längre. De stora mediehusen har sedan många år släppt konsekvensneutraliteten. Man tillämpar istället raka motsatsen i form av ”kampanjjournalistik”. Medierna tar redaktionell ställning i samhällsfrågor, vinklar nyheterna genom att dölja eller förstärka utvalda delar av materialet. Därmed blir medierna en politisk aktör bland partier och intresseorganisationer.
De som på detta sätt struntar i saklighet och lyfter fram åsikter för en viss sak, är inte längre fristående medier. Dagens Nyheter har rakt ut sagt att man bedriver kampanjjournalistik, eller som chefredaktören Peter Wolodarski uttryckte det, ”satsar mer på agendasättande journalistik” och ska därför inte ses som en nyhetstidning. Det är ett propagandaorgan för vänsterliberala åsikter. Hela DN är åsikter, inte nyheter. Inte medierapportering. Propaganda. Från första till sista bokstav.
I takt med att alla större redaktioner fallit in i detta mönster av att bedriva propaganda, har man inte längre något emot att statsmakterna i lagar och resurser formulerar villkor som innebär censur och statliga diktat över vad som får uttryckas i dessa kanaler.
Statsmakten och mediehusen växer ihop, ungefär som i Ryssland och Turkiet. Inför svenska valet samverkar statliga Vinnova med SVT, SR, DN, SvD och Mittmedia för att tala om för folket vad fakta är. Det är inte längre som i progglåten ”staten och kapitalet” utan ”staten och medierna” som vill diktera hur medborgarna ska tänka och tycka.
Men gör det något om etablissemanget samlas och likriktar all samhällsinformation? Vill man inte ha demokrati och fri debatt, är det helt okej. Men den som vill värna medborgarnas rätt att själva bilda sig sina uppfattningar, är det helt åt skogen. Vill vi att bara EN åsikt räknas som rätt och riktig, medan de fakta som talar däremot ska tystas som ”hat” och ”bråk”?
Vi går snabbt i den riktningen.
Nils Funcke är yttrandefrihetsexpert och i Dagens Juridik framför han, under rubriken Varje steg underlättar för regeringen att inskränka våra fri- och rättigheter, stark kritik mot att staten alltmer styr upp vad som får tyckas. Han exemplifierar med omläggningen av nuvarande presstöd till nytt mediestöd:
”Vad som är kvalitet, god sed och ansvarig hållning blir en fråga för Myndigheten för press, radio och TV att tolka. Lycka till. Lycka till också svenska tidningsutgivare som förs in i ett system som präglas av bristande förutsebarhet … Varje steg mot partiskhet, hur litet och hur motiverat det än kan synas vara, underlättar för dagens eller kommande regeringar att i pressade situationer i statsnyttans namn inskränka våra fri- och rättigheter.”
Byråkrater i staten ska bestämma vad som är demokratisk värdegrund. Dit hör förmodligen inte Sverigedemokraternas kritik av migrationspolitiken. Den ska strypas. Här går mediehusen samman med staten för att driva ”agendasättande” journalistik som fördömer alla kritiska fakta så som varande ”hat” och ”bråk”.
Tack vare de sociala medierna på internet har utveckling mot likriktning mött hinder. Det har visat sig svårt att stoppa medborgarnas debattlusta på nätet. Där har partier som motarbetas kunnat nå ut till väljarna. Där har också alternativa medier, som Samtiden, kunnat sprida nyheter som inte faller statsbyråkratin och agendasättande redaktörer i smaken.
Därför har vi under våren sett hur staten och mediehusen tillsammans attackerar Facebook, Twitter, YouTube och andra. Man vill tvinga dem att underkasta sig statens ”värdegrund” och censurera medborgare som vill fritt debattera angelägna samhällsfrågor. Dessa mediehus längtar tillbaka till den tid då väljare fick skicka in sina insändare och medieredaktionerna kunde stoppa publicering av alla åsikter som inte föll dem i smaken.
Men måste man gilla invandringskritik för att vara demokrat? Självfallet inte! Alla har rätt att argumentera för sina åsikter. Men, men! Man har inte rätt att stoppa eller blockera åsiktsmotståndare från att framföra sina åsikter. Att stoppa, hindra och blockera är utslag av totalitära värderingar. Demokrati är att olika – olika! – åsikter får brytas mot varandra. Och mediernas uppgift är att rapportera fakta och sakliga nyheter vem de än gynnar och på det sättet höja kvaliteten i samhällsdebatten. Inte leda debatten i viss riktning. Demokrati är inte att diktera, utan att främja samtal och debatt.
Den dag etablissemangsmedierna inser att det är denna roll som är den riktigt tunga, viktiga och samhällsfrämjande, då kommer demokratin att bli både starkare och mer levande.
*
Artikelserie i tre delar på Pressfrihetens dag
Nr 1: Så gräver media sin egen grav
Nr 2: Kritik av vänstern blir ‘hat’, debatt blir ‘bråk’