Peterson – ett motgift till kaoset

NY BOK. Jordan B. Peterson har blivit en hjälte för många unga män. Simon O. Pettersson läser hans 12 Rules of life och finner en god kritik av vänsterns relativism och ett lovvärt fokus på personligt ansvarstagande. Han finner dock också vissa brister i det positiva alternativet.

Vem som blir hjälte i Internetåldern är inte alltid så lätt att förutse. En mera oväntad sådan är tvivelsutan den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson, som snabbt, från att vara en närmast helt okänd kanadensisk akademiker, utvecklats till en Youtube-kändis och guru för många yngre män. Jag har, närmast motvilligt, blivit tvungen att försöka förstå vad det handlar om och lät mig till sist tillsändas 12 Rules of Life: an Antidote to Chaos (”12 levnadsregler, ett motgift till kaoset”).

Vi kommer till boken, men först några ord om bakgrunden. Jordan B. Peterson är utbildad klinisk psykolog och hans tidiga forskning inom detta fält röjer inget märkvärdigt, utan är tämliga typiska meriteringsartiklar skrivna i sällskap med andra, och berör bland annat alkoholens effekter på hjärnan. Peterson närde dock större drömmar, och publicerandet av Maps of Meaning (1999) innebar en större syntes. Han sökte här förstå vad som skänker människan mening och utvecklade bland annat sin karaktäristiska analys av hur myter och berättelser hjälper människan att orientera sig i tillvaron, något som de som konsumerat Jordans senare verk känner igen.

Verket blev dock ingen större publikmässig succé och skänkte honom ingen vidare berömmelse varken innanför eller utanför akademien. Genombrottet kom i stället efter att han 2013 började lägga upp sina föreläsningar på Youtube. Att hans engagerade stil fungerade för filmmediet var ingen överraskning (han hade tidigare med viss frekvens framträtt i kanadensisk TV), men det väldiga genomslaget som hans Youtube-videor skulle få måste ändå framkalla förundran. En bidragande orsak var en strid 2016 om tvångsanvändandet av vissa pronomen, som rönte stor uppmärksamhet.

Denna mediala draghjälp kan dock knappast förklara Petersons hela genomslag, utan jag finner det uppenbart att han tillfredsställer ett djupare behov hos sin publik, som framförallt sägs bestå av yngre män. En aspekt som tilltalar många är sannolikt Petersons praktiska sida, att hans idéer står i tjänst hos livet. Om han så diskuterar Bibeln, Dostojevskij, Nietzsche eller Jung är poängen alltid att ge någon praktisk levnadsvisdom, att säga något om hur man bör leva sitt liv. Att han tydligt slår fast att det finns handlingar som är bättre och sämre kan vara stort nog i en tid av relativism och värdeupplösning.

Den nya boken följer tydligt detta mönster. Redan med titeln och upplägget, att lägga fram konkreta råd för hur man bör leva, antar han rollen av självhjälpsguru (eller antik vishetslärare, om man skall välja en mer smickrande jämförelse). Peterson blandar friskt tolkningar av religiösa myter, litterära referenser, kliniska och privata erfarenheter.

Råden är av väldigt olika karaktär, till exempel ”Jämför Dig själv med den du var i går och inte med hur någon annan är i dag”, ”Sträva efter det som är meningsfullt, ej efter det som är ändamålsenligt”, ”Var exakt i Ditt tal”. Efter dessa litet budordsliknande rubriker följer dessutom ofta levnadsfilosofiska betraktelser som sträcker sig långt bortom vad artikelrubriken ger vid handen. Det är utan tvivel en disparat samling betraktelser, men intresset upprätthålls inte minst av Petersons schwungfulla och engagerade stil, som påminner mycket om hans föreläsningar.

Finns det någon röd tråd i alla dessa råd? En grundläggande idé är att göra upp med ”vänsterns”, om vi tillåter oss att använda det begreppet väldigt brett och slarvigt, offerideologi, där alla görs till offer för samhälleliga strukturer och ingen tar eget ansvar. Peterson vill i stället visa att var och en bör ta sitt eget ansvar för sina handlingar, och genom att göra det har möjligheter till ett bättre och rikare liv. Vidare vill han visa att många upplevda orättvisor, till exempel mellan kvinnor och män, tvärtom beror på helt naturliga, biologiska skillnader.

Detta är utan tvivel välgörande. Den radikala vänstern har drivit offerperspektivet bortom all gräns, och fått hela världshistorien att bara handla om makt och förtryck – ett perspektiv som kanske bäst sammanfattas i det ständigt upprepade, men ändå fullständigt meningslösa begreppet ”patriarkatet”. Många kan säkerligen också vara betjänta av de konkreta råd som gives, särskilt yngre män som bara har hört att allt manligt är förtryck, och behöver få veta vad livet verkligen handlar om.

Även om man bör framhålla och lovorda denna kritik av vänstern, kan det vara klokt att dröja något vid Petersons åskådning. Frågan måste ställas – vad är det egentligen för åskådning han själv försvarar? Fokuseringen på individens handlingar, utan diskussion av större samhälleliga problem pekar på en tendens, och det bör egentligen inte förvåna att han i ett annat sammanhang kallat sig ”british liberal”. Det är till sist den liberala individualismens evangelium han predikar och han duckar därmed för en rad samhälleliga och strukturella problem.

En annan tendens kan noteras om man studerar hans myttolkningar. De religiösa myternas mening är hos Peterson alltid något som antas befrämja livet; att myterna också handlar om något bortom livet, transcendensens sfär, har aldrig föresvävat Peterson. Han har på annat håll kallat sig för en amerikansk pragmatist – något jag tycker, man utan alltför stor grad av förenkling, kan översätta till Nietzschean (eller åtminstone i denna tradition). Denna filosofis poäng är att grunden för allt är handling, all kunskap syftar till och all mening skapas genom handlingen. Filosofin skall stå i livet tjänst.

Det problematiska med denna åskådning är att det utan någon yttre norm inte finns något sätt att värdera handlingarna. Om man säger att något befrämjar livet, måste man också säga enligt vilken måttstock livet befrämjas. Denna invändning får man inget ordentligt svar på hos Peterson.

Till sist kan jag alltså inte sälla mig, hur förtjänstfull hans kritik mot vänstern än är, till Petersons mest hängivna beundrare. Eller för uttrycka mig som denne: det hjälper inte att städa sitt rum, för att rädda sitt folk eller sin själ.