Med ord som påminner om socialdemokratisk retorik tänker Moderaterna gå till val. Lika för alla. Smaka på den. Kan ett så trivialt tema fungera? Om man lyckas fylla det med rätt associationer – ja. Om det används för att dölja partiets interna motsättningar och velande i akuta samhällsfrågor – nej.
När jag hörde att Moderaterna tänker köra med ”Lika för alla” som valslogan, kom jag direkt att tänka på Per Schlingmann, PR-konsulten som blev Moderaternas partisekreterare och allmänt betraktad som en av svensk politiks mest framstående spinndoktorer. Genom triangulering, storytelling och framing ändrade han bilden av Moderaterna och neutraliserade flera socialdemokratiska trumfkort. Toppen nåddes då Moderaterna fick över 30 procent av rösterna i valet 2010.
När nuvarande partisekreterare Gunnar Strömmer på fredagen presenterade partiets nya kampanjslogan i valet blev många förvånade. ”Jag satte själv kaffet i vrångstrupen när jag hörde det första gången”, sade Strömmer. Lika för alla – det låter vänster.
Men Strömmer underströk att det inte handlar om vänsterns jämlikhet, alltså lika utfall för alla. ”När vi säger det, så menar vi lika spelregler. Att rättigheter och skyldigheter är något som vi har som individer, inte som grupper.”
Meningen är att M ska ta upp kampen om vem som står för rättvisa. Jag känner igen detta från våra diskussioner från 90-talet då både Strömmer och jag jobbade på tankesmedjan Timbro. Jag kritiserade de borgerliga för att lämna walkover i viktiga moraliska dimensioner, som rättvisa. När bara vänsterpartierna talade om rättvisa, innebar det ju att de borgerliga stod för orättvisa. Mot socialistisk rättvisa borde en icke-socialistisk rättvisa tydliggöras. Alltså sådant som att belöna dem som gör rätt för sig. Det blev inte mycket av detta på 90-talet, men nu plockar Moderaternas nya partiledning upp det.
”Valfrihet måste gälla alla, inte bara dem med tjocka plånböcker”, heter det nu. Vilken bakgrund man har, eller hur mycket pengar man har ska inte vara avgörande. Rättigheter, skyldigheter och möjligheter ska vara lika för alla i samhället. ”I grund och botten handlar det om hur vi moderater ser på rättvisa. Vänstern har aldrig förstått skillnaden mellan jämlikhet och likhet”, sa Strömmer.
Att utmana socialdemokratins vänsterdogmer i mjuka frågor med icke-socialistisk argumentation är rätt. Hittills har ju Sverigedemokraterna varit ensamma om att göra det. Moderaterna tar alltså inte bara upp kampen mot socialdemokratin, utan vill också konkurrera med SD om vem som tar störst icke-socialistiskt socialt ansvar.
Problemet är att läget är ett annat nu på 2010-talet än vad det var på 1990-talet. Svenska politiker har – självförvållat – skapat enorma problem genom stor invandring. På 90-talet var dessa problem rena barnleken jämfört med det kaos som sprider sig idag. Då såg vi endast tendenser till det som blivit no-go-zoner och parallella samhällen där svensk lag utmanas.
Jag får känslan av att Moderaterna med ”lika för alla” vill tala om annat än migrationsvolymer och integrationsproblem. Om det är så, kommer strategin att misslyckas. Problemen är så stora att de inte går att dölja, förneka eller förtränga. Om M däremot vill infoga integrationspolitiken i sitt valtema, då har man bara en vän i politiken: Sverigedemokraterna.
Den stora skillnaden jämfört med förutsättningarna på Schlingmanns tid, är att Moderaterna inte bara har Socialdemokraterna att förhålla sig till. Det finns nu ett tredje block. Då räcker inte triangulering – att finna en ny position i förhållande till två tidigare politiska positioner (S och M), utan förhålla sig till tre aktörer (S, M och SD). Det är här M, liksom alla andra gamla partier, inte vill vakna upp till verklighetens villkor, utan lever kvar i en förgången tid.
Det räcker alltså inte med en snitsigt provokativ valslogan. Man måste också erkänna verkligheten så som den ser ut. Om Moderaterna gör det? Det återstår att se.