Migrationsfixeringen beror på vanskötsel av historiska mått

Man klagar nu från höger till vänster på att frågor om invandring hamnat högst på väljarkårens dagordning. ”Jag får panik”, skriver Göran Greider. Men som de bäddade fram till 2015 får de nu ligga.

Det är intressant att höra både politiker och kommentatorer djupt beklaga att väljarna ser migration och lag och ordning som valets viktigaste frågor. Men de borde inte vara förvånade.

Allt är deras eget fel.

Det är helt och hållet självförvållat.

Man kan inte skylla på svikande ekonomiska konjunkturer eller annat politiken inte rår över.

Nej, genom att föra en utopisk politik med öppna gränser samtidigt som man med vackra ord som ”öppna era hjärtan” och vi ”bygger inga murar” aktivt bjöd in de många tiotals miljoner människor som utanför Europa längtar efter ett bättre liv.

Hur kunde man tro att något annat skulle ske, än att det skulle dra igång en folkvandring från Asien och Afrika till Europa och Sverige?!

Där borta trodde man på Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven (och övriga europeiska röster) – ”vi är välkomna dit”. Och som någon i ett medieinslag sa, om man blir välkomnad så räknar man ju med att bli väl omhändertagen, att det ska finnas bostad och välfärd.

Men något sådant fanns naturligtvis inte förberett. Reinfeldt och Löfven pratade bara strunt, för att låta lika god som änglar.

Därför står vi där vi står idag – i ett av ansvariga politiker självförvållat kaos.

Greider ser i valrörelsen en total fixering vid invandring och migration. ”Den kommer både från de politiska partierna och medierna och både från [mobben] på sociala medier och från deras antirasistiska motståndare: Det är ibland som om inga andra frågor existerar i den politiska debatten.”

Nej, men vad annat vore att vänta när alla brister i välfärden har förvärrats av migrationen? Unga människor som söker sin första lägenhet har fått ett än värre helvete att finna bostad, eftersom regeringen tvingar kommunerna att låta migranter gå före i kön. Ja, kommuner köper till och med bostadsrätter åt migranter, något man aldrig skulle göra åt sina egna ungdomar i kommunen.

På område efter område går de som inte är medborgare, aldrig bidragit med något till det svenska samhället, före svenska medborgare som skött sig, betalat skatt och arbetat hela sina vuxna liv.

Eftersom migrationen får tydliga och uppenbara effekter på snart sagt alla politikområden, och beslutsfattarna samtidigt är helt överrumplade av de nya problemen och därför inte har några lösningar, annat än provisoriska, illa genomtänkta och i befolkningen dåligt förankrade sådana, blir naturligtvis migrationen en akut fråga i valrörelsen.

Vad faen tänker partierna gör åt det kaos man frivilligt ställt till med?!

Utopisterna i de gamla partierna tycker att man ska se ”framåt” och inte älta att välfärden inte fungerar som man lovat åt de egna medborgarna. Antirasisterna vill ge bort Sverige till övriga världen. Svensk kultur är inget att värna. Böneutrop tillåts, medan klockringning förbjuds.

Mot detta står vi som har båda fötterna på jorden och som respekterar det svenska samhället och kulturen som skapat ett av de mest välmående nationerna i världen. Vi vill värna det vi byggt, och avvisa alla utopistiska krav på att göra om Sverige till ett land med Mellanösternmentalitet (en finare omskrivning för krig, förtryck, hat och mord i eviga vendettor mellan folkgrupper).

Sett med lite perspektiv blir 2018 års valrörelse en av de viktigaste någonsin. Då handlar det om Sverige ska gå att känna igen om fyra år, eller om det är ett helt nytt land som ska skapas. Man kan kalla det för ”migrationsfixering”, men egentligen handlar det om vilket land vi vill se efter valet i september.

Därför är det som kallas migrationsfrågan så mycket större än så. Det är en existentiell fråga väljarna har att ta ställning till. Ska Sverige finnas kvar, eller ska det upplösas i något annat?

Vi som vill värna Sverige har inte bett om den här striden. Det är utopisterna, migrationsivrarna, som startat och intensivt driver fram utvecklingen. Men nu – alltför sent, men inte försent – börjar opinionen som inte är utopister att vakna.