TV4:s nyhetspanel talade om Sverigedemokraterna, men bara socialistiska och liberala kommentatorer fick medverka. En typisk bild av det svenska medielandskapet. Man talar om SD men aldrig med Sverigedemokrater.
Anser etablerade medier att Sverigedemokrater är utomjordingar som man inte kan bjuda in till paneler och samtal om politik? Den frågan är intressant eftersom såväl Public service-medier som TV4 konsekvent utestänger sådana röster från medverkan.
Om det vore så att partiet var ointressant, skulle det vara en sak. Men samtidigt som medierna utestänger SD-närstående kommentatorer, ägnas stor del av mediernas panelsamtal åt partiet, dess roll och betydelse.
Detta visar hur massmedier fortfarande i hög grad särbehandlar partiet. Man talar om det, men inte med människorna i och omkring partiet. Man behandlar det helt enkelt som pestsmittat. Det märker mediekonsumenterna.
I dagens panel hos TV4 var temat, ”Vem ska samarbeta med SD?”. Och där lät det så här.
– Ulf Kristersson är kluven och rädd för att mista röster till SD. Och han är samtidigt rädd för att stöta sig med C. Så han pendlar lite grand fram och tillbaka, sa S-märkte redaktören Göran Greider.
– Nej, nej, nej. Moderaterna har egentligen inte varit jätteotydliga. Om man gör en parlamentarisk utredning så är det vanliga att alla riksdagspartier finns representerade. Det är en sak. Sedan har Kristersson varit tydlig med att det är inget parti han vill samarbeta med, sa Sakine Madon på liberala VLT.
– I just det här fallet är det ju en icke-debatt, därför att det handlar om en missuppfattning. Är det en parlamentarisk utredning ska alla partier vara med. Det betyder inte att man gör upp med alla partier. Det är osannolikt att Sverigedemokraterna skulle hålla med om slutsatserna som en parlamentarisk kommitté skulle komma fram till, sa Viktor Barth-Kron på DN.
– Att man nu, återigen, sätter Sverigedemokraterna i centrum för politiken och börjar tjafsa om SD ska finnas i rummet eller inte, det är så otroligt destruktivt. Det stärker bara SD, sa Madon.
– En utredning kan ju vara praktiskt, alla är med. Då behöver inte Kristersson skicka ut Annie Lööf direkt. För det är detta det handlar om: Han vill köra över C och L med S, inte med SD, sa Barth-Kron.
– Det vi skulle behöva är att sossarna lägger fram intressanta idéer om välfärden och de andra partier om sina grejor, sa Greider.
– Det finns ett problem med det, inflikade programledaren Steffo Törnquist, och det är att ingen av dem kommer att få egen majoritet. Allt de säger gills inte, utan det kommer kompromisser. Och då behöver man göra en rimlig kalkyl av hur kompromisserna kommer att se ut.
– Här uppträder du som en fjärde paneldeltagare, klagade Greider.
Det är ju Steffo Törnquist som har poängen här. Väljarna vill kunna bilda sig en uppfattning om vilken politik man får, beroende på vilket parti man röstar på.
Men varken S eller M vill ge några besked. Av den enkla anledningen att om de sätter ner foten för eller emot fortsatt stor invandring, tappar de väljare. Står de för restriktivare politik, tappar de till C och V. Står de för fortsatt öppna gränser, tappar de till SD.
Därför vill både S och M att väljarna ska få köpa grisen i säcken (där utredning skulle kunna vara själva säcken). Då kan de behålla flest väljare, tror de. Därmed ska väljarna inte få veta vad som händer – förrän efter valet.
Det är en antidemokratisk strategi, som jag hoppas väljarna genomskådar och straffar. Om S och M inte ger klara besked om vem de kan tänka sig att förhandla med för att bilda majoriteter, borde väljarna rösta på andra partier. Då är inte S och M värdiga att kallas statsbärande partier.