3   +   3   =  

Under fredagen lade Socialdemokraterna fram den migrationspolitik man går till val på i september. Bara själva utspelet, som entydigt går i restriktiv riktning, är en game-changer i sig. Men det finns många förbehåll och frågetecken.

Bland de föreslagna åtgärderna finner vi skärpta krav på att asylsökande ska kunna bevisa sin identitet, särskilda förvar för asylsökande, indragen välfärd för illegala migranter och biståndsinsatser i syfte att förhindra migration. Åtgärder som borde ha genomförts för länge sedan, men istället har just Socialdemokraterna lidelsefullt argumenterat för motsatsen.

Det är häpnadsväckande att Socialdemokraterna nu säger sig stå för en politik, som av dem själva nyligen ansågs omöjlig, inhuman, rasistisk ja till och med odemokratisk. Under årtionden har man ihärdigt framhållit asylmigrationens nödvändighet och förträfflighet, samtidigt som man förminskat eller till och med förnekat dess negativa aspekter. Detta resulterar nu i ett gigantiskt trovärdighetsproblem.

Den nya linjen borde rimligtvis orsaka betydande inre slitningar. Jag utgår nämligen från att många sossar faktiskt trodde på och uppriktigt kämpade för den gamla politiken. Det vore helt sjukt om de kollektivt bytte åsikt bara över en natt, så hur ska man mobilisera dem i valrörelsen?

I vilket fall som helst är detta en sorts upprättelse för alla oss som i många år har argumenterat för restriktiv asylpolitik. I fredags gav statsministern oss rätt.

Självklart kommer vi inte att få någon ursäkt för det förakt, den brunsmetning och det regn av spottloskor vi har utsatts för. Så fungerar inte politiken. Men det är lite svårsmält att människor i vårt land har utsatts för ren politisk förföljelse för att man uttryckt samma åsikter som statsministern, bara några år för tidigt. Karriärer har saboterats, kontrakt har rivits, bekantskaper sagts upp, ja till och med familjer har splittrats.

Skäms, ni som förut skränade och pekade finger åt SD:s politik, men som nu vänder kappan efter vinden. Och vart tog ni vägen Henrik Schyffert, Malena Ernman, Timbuktu, Anders Lindberg och alla asylvänliga kulturmuppar, högfärdiga experter och vet-bäst-journalister? Alla ni som smutskastade asylkritiker när det var opportunt, ska ni inte ryta ifrån mot statsministern nu? Nej ni gör ju inte det, eftersom ni bara känner er modiga när ni är i majoritet, mobbarens kännetecken nummer ett.

Nu till ett par viktiga aspekter av denna diskussion. Det är en helt öppen fråga om Socialdemokraterna som kollektiv verkligen kan eller ens vill genomföra de föreslagna åtgärderna. Förutom att man är djupt oense internt står deras traditionella samarbetspartners, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för något helt annat. Och samarbetar man över blockgränsen med Liberalerna och Centern efter valet lär förslagen också bli urvattnade.

Detta är i första hand valtaktik och ett desperat försök att dra tillbaka SD:s väljare, som i de flesta fall dock lär vara djupt misstänksamma, om inte rentav förbannade över den plötsliga omsvängningen. Igår blev man smutskastad och idiotförklarad, idag ska man rätta in sig i ledet.

Och förutom att det är alldeles för sent så är det dessutom otillräckligt. Även om Socialdemokraternas nya förslag genomförs till punkt och pricka, vilket vi har skäl att betvivla, så kommer asylkarusellen att fortsätta – om än i något långsammare takt. Jag ser heller inga åtgärder mot anhöriginvandring, vilket kommer att vara den dominerande migrationen framöver. Vi saknar också effektiva åtgärder för ökad återvandring.

Det är också värt att påminna om att regeringen med Vänsterns och Centerns hjälp i detta nu planerar att stifta en speciallag för att 9000 afghaner utan asylskäl ska stanna permanent. Detta kan socialdemokraterna fortfarande stoppa, men gör det av allt att döma inte. Så mycket för deras politiska beslutsamhet.

Hursomhelst, alla som sagt att Sverigedemokraterna inte påverkar politiken kan stanna upp lite. Självklart hade Stefan Löfven inte gjort denna helomvändning om han inte hade behövt vinna tillbaka sympatisörer från SD. Det vi ser är en omvändelse under galgen och det är Jimmie Åkesson som har riggat den. Om SD inte hade haft så starkt stöd hade detta inte hänt.

Socialdemokraterna genomsyras sedan länge av en strävan att fundamentalt rita om Sveriges demografi, det multikulturella samhället är deras heliga ko. Att man nu åtminstone i sin retorik delvis håller på att svänga tyder bara på en enda sak, att man är genuint oroliga att förlora makten.

Men vi tar ingenting för givet. En röst på SD är det bästa sättet att i den mån det är möjligt tvinga makthavarna att stå för sina nya löften. Ja i allra bästa fall får vi nya och bättre makthavare efter valet. De nuvarande är inte särskilt pålitliga.