Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

LO-facket säkrar sin ställning genom ett osunt inflytande över politiken. Vill vi se förändring måste vi i första hand sätta vårt hopp till medlemmarna.

Sveriges statsminister, Stefan Löfven, har en bakgrund som ordförande för IF Metall, ett av LO:s fjorton förbund. Utöver statsministern själv sitter ett tiotal metallare i riksdagen för Socialdemokraternas räkning, men det totala antalet S-ledamöter med facklig bakgrund är avsevärt högre.

De olika förbunden är indelade i avdelningar, sammanlagt flera hundra, som är integrerade med LO och socialdemokratin. En typisk avdelning kan ha ett tiotal anställda, så vi drar slutsatsen att tusentals och åter tusentals människor får sin inkomst genom ”rörelsen”. Något formellt krav att vara socialdemokrat lär inte finnas för alla dessa anställda, men jag får bekräftat från flera håll att uppslutningen bakom partiet på många håll är i det närmaste sekteristisk.

Avdelningarna har i sin tur ett antal arbetsplatsklubbar, det blir också ett antal tusen, var och en med en klubbordförande och sammanlagt över hundra tusen förtroendevalda [år 2011 låg siffran på 158 000]. Alla dessa är inte per definition övertygade socialdemokrater, men ”kulturen” i LO-förbunden är i allra högsta grad socialdemokratisk.

Genom sin närvaro på tiotusentals arbetsplatser har man ett finmaskigt nät av ideologiskt pålitliga personer, som har lite koll på läget och som ”tar debatten” med oliktänkande, ofta med metoder som för tankarna till ren vuxenmobbning. Man ordnar också föreläsningar och liknande med ideologisk slagsida åt vänster.

Vi talar om en stat i staten med partipolitisk agenda som alltså förfogar över avsevärda personella resurser. LO skänker inför valet 30 miljoner till Socialdemokraterna, vilket kan omsättas i annonspengar eller några hundra extra valarbetare. Men det mest intressanta är att de fjorton LO-förbunden så oförblommerat tar partipolitisk ställning.

Under valrörelsen levererar man också ett antal formella och informella valarbetare för Socialdemokraternas räkning. Det totala antalet går inte att fastställa och därför kan vi heller inte kvantifiera värdet på detta arbete. De 30 miljonerna är bara en dimridå, den verkliga siffran är mycket högre.

Nu anser jag inte att fackligt arbete i sig skulle vara dåligt. Och jag har inga problem med att löntagare har en organisation, som tar tillvara deras intressen och exempelvis informerar om lagar och regler. Men den partipolitiska aspekten är inte demokratiskt sund, givet att långtifrån alla LO-medlemmar sympatiserar med Socialdemokraterna.

Enligt Sifo, som normalt brukar underskatta SD:s stöd, är Sverigedemokraterna största parti bland LO:s medlemmar. Med sina fackavgifter finansierar LO-anslutna SD:are systematisk smutskastning av sitt eget favoritparti och i de flesta förbund är de uttryckligen förbjudna att inneha förtroendeuppdrag.

LO har dessutom misskött sitt uppdrag att bevaka arbetarnas intressen. Inte minst har man under många år omfamnat den misslyckade migrationspolitiken, som LO:s medlemmar nu får städa upp efter. Även andra vänsteridéer tenderar att slå direkt mot vanliga löntagare.

Däremot är LO en mycket framgångsrik organisation när det gäller att ta fackpamparnas intressen tillvara. Rebecca Weidmo Uvells blogg är en guldgruva för den som vill läsa om LO-bossarnas löner och arvoden, LO-ekonomen Sandro Scoccos avancerade skatteplanering och pengarullningen till socialistisk opinionsbildning.

Vi drar oss också till minnes hur LO-förbundet Kommunal slösade bort hundratals miljoner av medlemmarnas pengar på lyxig, men olönsam krogverksamhet. Sammanfattningsvis mobiliserar LO-garnityret medlemmar med vänstersympatier, men lever som dekadenta profitörer med dollartecken för ögonen.

LO säkrar sin ställning genom ett osunt inflytande över politiken, även Alliansen drar sig nämligen för att stöta sig med facken. Vill vi se förändring måste vi i första hand sätta vårt hopp till medlemmarna. Antingen får de kräva förändring inifrån, eller rösta med fötterna. Missnöjet finns där i alla fall.

Ett sätt att protestera är förstås att rösta på SD i valet. DET är signal som inte kommer att passera obemärkt, det kan jag lova.

*

Se mer: Arbetet i LO-medlemmar i riksdagen, LO-rapport i pdf (158 000 förtroendevalda, se sid 3), Aftonbladet i LO-förbund utesluter SD-medlemmar, Aftonbladet i SD går om S inom LO, Uvell om LO-elitens verkliga inkomster, Miljonerna och skatteplanerandet, LO och imperiet av opinionsbildning, SvD i Kommunal gör miljonförlust på lyxkrog.