Den förda politiken visar i det närmaste total likgiltighet för landsbygdens villkor. Jag tror att landsbygdens miljonhövdade väljarskara kommer att skicka en hälsning till partierna i september.
Under förra valrörelsen ansåg finansminister Magdalena Andersson att det var tillräckligt dyrt att tanka. Just nu betalar man emellertid runt 16 kronor för en liter bensin eller diesel, en kraftig höjning av priset. Det beror delvis på oljepriset och kronkursen, men en starkt bidragande orsak är att regeringen har smyghöjt skatten på drivmedel från en redan hög nivå.
Den som åker tunnelbana i Stockholm drabbas inte av detta och Aftonbladets Anders Lindberg hyllade öppet den senaste prishöjningen.
Men för folk som bor utanför stadskärnorna och är beroende av biltransporter i sin vardag blir effekten kännbar direkt.
Har man dessutom hög kommunalskatt, låg lön, sämre samhällsservice och redan höga transportkostnader så håller man sig för skratt. Detta tar man dock lätt på i Rosenbad och jag anser att politiken i Sverige är oerhört storstadsfixerad, medan verklighetens folk på landsbygden har väldigt lite att säga till om.
Lantbruket är redan sönderreglerat och skogsbruket är på väg åt samma håll. EU:s politik för skogsbruk är inte anpassat för svenska förhållanden, vilket just nu ställer till det för många skogsägare. Miljöorganisationerna, däremot, älskar EU:s och Miljöpartiets skogspolitik, eftersom det ger dem möjlighet att lägga sig i hur andra brukar sin mark.
Problemen återkommer på område efter område. Den som får för sig att bygga något i närheten av en sjö måste tampas med byråkratin från helvetet. Åkeribranschen brottas med illojal konkurrens från centraleuropeiska bolag, som tänjer eller till och med bryter mot reglerna utan att åtgärder vidtas. Flygskatten slår mot inrikesflygets resenärer och regeringen verkar fast besluten att införa vägslitageskatt i någon form för att lägga en ytterligare en börda på transportbranschen.
Det påverkar förstås inte priset på rödvin på Södermalm. Och vem bryr sig egentligen om några gnälliga lantisar?
Då påpekar någon att den kommunala skatteutjämningen gynnar glesbygdskommuner. Det gör den i viss mån, men i absoluta tal finns det ingen kommun som på långa vägar slukar så mycket skatteutjämning som Malmö och per capita ligger exempelvis Södertälje högt upp på listan. Och det är ingen hemlighet att regeringen i allt högre grad har styrt statsbidrag till kommuner som ställt upp på högt flyktingmottagande.
Att många företag på landsbygderna trots allt överlever beror just nu på högkonjunktur och låga räntor, men jag befarar att nästa lågkonjunktur kommer att drämma till som en slägga inom ett par-tre år. Stigande arbetslöshet kommer då att – i ännu högre grad än idag – driva landsbygdens unga vuxna mot städerna till en kringflackande tillvaro med dyra tredjehandskontrakt och lågbetalda visstidsanställningar. På hemmaplan läggs då skolorna ner och avståndet till matbutiker och kommunal service ökar ytterligare för dem som blir kvar.
Det förvånar mig lite att landsbygdens egna väljare inte tvingar upp detta på den politiska agendan. Troligen är de så vana vid sakernas tillstånd att de tror att det måste vara så här.
Centerpartiet har ju historiskt sett varit ett konservativt landsbygdsparti, men riktar numera in sig på den hippa storstadskulturen och på att vara någon sorts ultraliberal motsvarighet till Miljöpartiet. Ett parti som Socialdemokraterna har självklart företrädare från landsbygden, men i den mån de har något att säga till om över huvud taget handlar det om bidragsprojekt snarare än skattesänkningar och avbyråkratisering.
Sammantaget genomsyras sjuklöverns politik av en i det närmaste total likgiltighet för landsbygdens villkor. Att Sverigedemokraterna däremot har en väl utvecklad landsbygdspolitik borde jag känna till, eftersom jag har deltagit i arbetet med detta under hela den nuvarande mandatperioden. En mycket enkel och förhållandevis billig åtgärd är att radikalt sänka skatten på diesel för jord- och skogsbruksändamål. Villkoren för jord- och skogsbruk och andra areella näringar behöver ses över grundligt, liksom för småföretag generellt.
Dimensionen stad-landsbygd är något jag faktiskt saknar i svensk politik. Men även om landsbygdsborna inte hörs så mycket i rikstäckande media, som något annat än exotiska inslag från periferin, så förfogar de över miljontals röster. Jag tror att de gemensamt kommer att skicka en hälsning till regeringen och Miljöpartiet den nionde september.