I sin nya reseskildring av de kristna kopterna i dagens Egypten ger tyske författaren Martin Mosebach en gripande bild av deras situation. Han visar att det också i dag finns dem som riskerar sitt liv för sin kristna tros skull.

De kristna martyrernas tid kan förefalla höra till det förgångna. Begreppet framkallar associationer till romarnas förföljelser av tidiga kristna. I det nutida Sverige behöver den kristne på sin höjd skydda sig mot den aggressiva sekularismens mer mjuka metoder – livet står sällan på spel. I andra delar av världen ser det dock annorlunda ut. I stora delar av världen är det direkt farligt att vara kristen.

Ett sådant land är Egypten, där den urgamla koptisk-ortodoxa kyrkan finns. Ett fall år 2015, där Islamiska Staten kallblodigt mördat 21 stycken vandrande arbetare, varav 20 stycken kopter från Egypten, på Libyens strand väckte många reaktioner världen över. Det måhända mest fruktansvärda i situationen var att Islamska Staten inte alls skämdes för sitt dåd, utan spred filmen som dokumenterade händelsen över världen.

En som berördes mycket starkt var den tyske skriftställaren Martin Mosebach som givit ut en reseskildring i martyrernas fotspår, Die 21: eine Reise im Land der koptischen Martyrer (”De 21: en resa i de koptiska martyrernas land”, Rowohlt 2018).

Martin Mosebach (f. 1951) är en ovanlig röst i den tyska litteraturen. Hans romaner präglas av en högestetisk stilkonst av ett slag som inte skådats sedan Stefan Zweigs dagar, liksom av en romantisk, och inte sällan exotisk eller nostalgisk, ton. Om jag själv skulle lyfta fram några verkligt betydelsefulla tyska författare i samtiden skulle Mosebach självklart höra till dessa.

Han har också väckt uppseende genom sina konservativa åsikter. Hans passionerade försvar för den gamla, latinska mässan har gjort att han förknippats med traditionell katolicism, men det måste, som vi skall se i det följande, i alla fall ses som en stark förenkling.

Den nya boken har, som ofta hos fantasimänniskorna, sin upprinnelse i en stark upplevelse, ett markerat intryck. Han berördes av ett tidskriftsomslag som visade ett fotografi på en av martyrerna. Fotografiet framställde ett huvud, men den förskräckliga sanningen var inte omedelbart uppenbar – huvudet var lösgjort från kroppen och vad som egentligen skymtades här var alltså en avhuggen mans huvud. Motivet med det avhuggna huvudet fick Mosebach att associera till Johannes Döparen, Paulus och andra kristna martyrer. Att något sådant kunde ha hänt på 2000-talet måste upplevas som en anakronism, som att en helt annat tid, när religion var liv och död, gör sig påmind.

Författaren försökte få den katolska kyrkan att intressera sig för martyrerna, men möttes av oförståelse *). Enligt traditionell katolsk uppfattning anses kopter inte vara verkliga kristna, då de bröt sig loss från moderkyrkan redan 451, och dessa kopter således inte vara några verkliga martyrer. Mosebach visar sig här, gott nog, inte vara den traditionella katolik som många föreställer sig. Boken präglas över huvud taget inte bara av fascination utan också förståelse och beundran för kopternas sak.

Mosebachs fascination för de 21 martyrerna blev snart så stark att han bestämde sig för att följa dem i deras fotspår, och försöka förstå de omständigheter under vilka de levde. Han söker upp deras familjer, försöker skapa sig en bild av vilka de var. De var i jordelivet enkla arbetare utan någon större skolbildning och utmärkte sig inte på något särskilt sätt. Men de hade något som gav deras liv mening, något som särskilde dem, det var deras starka tro, som inte ens svek i dödsögonblicket. Inte ens under hotet om halshuggning kunde de svika sin tro.

Mosebach förstår snart att hela den koptisk-ortodoxa kyrkan präglas av martyriet, för kopterna kan religionen alltid vara på liv och död. Han fascineras av denna tanke på martyriet och resonerar kring dess eventuella berättigande. Jämförelsen tränger sig på – vad skiljer dessa martyrer från de martyrer som islam firar? Läsaren blir inte svaret skyldig. De koptiska martyrerna utförde inget våld, utan utstod bara våld. Varje jämförelse med självmordsbombare faller därför platt.

Martyrerna blir hyllade som hjältar. Alla deras tillhörigheter bevaras och vördas. Deras familjer mottar beskedet om deras död med fördragsamhet, då de vet att de alla nått himmelriket. Hela det koptiska samhället präglas av denna enkla, men bergfasta tro.

Då det är en reseskildring och ingen kyrkohistorisk framställning tecknas inte den koptisk-ortodoxa kyrkans historia och teologi med någon utförlighet, men vissa ansatser i denna riktning fanns. Särskilt, som man kan förvänta sig då Mosebach skrivit en bok om den latinska mässan, intresserar liturgin. Den koptiska liturgin som fortfarande till viss del sker på koptiska och grekiska, trots att ingen längre förstår dessa språk, har mycket gamla rötter.

I en lång traditionskedja har kopter memorerat och fört vidare denna tradition, alltsedan den tidiga kristendomen. Då de flesta kopter inte är boklärda förmedlas religionen huvudsakligen genom de flera timmar långa gudstjänsterna, som består framförallt av sjungen liturgi.

Martin Mosebach blandar med lätt hand egna upplevelser, reflektioner och historiska fakta. Allt är skrivet med en litterär och mycket njutbar stil. Det är alltså en klassisk litterär reseskildring det är frågan om – en svensk kanske associerar till Fredrik Böök.

Den är en gripande påminnelse om att kristendom ännu kan vara på liv och död, att det ännu finns kristna martyrer.

– – –

*) Dock har katolska kyrkan hedrat de drabbade, se Dagen: Påven möter koptisk påve efter terrordåd