REPORTAGE. Strömsnäsbruk ligger naturskönt vid den slingrande ån Lagan, i Smålandskommunen Markaryd. 2400 invånare bor i bruksorten med det sedan decennier nedlagda pappersbruket.
Det är hit den numera rikskända syriska månggiftesfamiljen flyttat från Nacka – tre bostäder till tre fruar och 14 barn – de var 16, men två av döttrarna har fått skyddat boende. Det var hit familjen ville, då släktingar redan bodde här.
Och familjen är bara en i raden av migranter som har flyttat in. I en mellanstadieklass på 16 barn är 3 svenskar. I kommunen är 30,6 procent utrikesfödda, i Strömsnäsbruk sannolikt betydligt fler. En del påstår att det är uppåt 40 procent.
Markaryds kommun har deklarerat att man inte har något att göra med hur polygamifamiljen har fått boende. Kommunen har redan tagit emot så många migranter att man inte har någon anvisning från staten, varken i år eller förra året, enligt kommunalrådet Bengt Germundsson (KD).
– Kommunen har inte heller något bostadsbolag som ordnar bostäder.
Enligt ortsbor Samtiden talat med köper privatpersoner upp bostäder och hyr ut till migranter, som ju har garanterad hyra betald av myndigheterna.
För på något sätt har familjen fått tre bostäder, en till var och en av fruarna med barn. En villa och två lägenheter i två hyreshus har familjen lyckats ordna, på gångavstånd från varandra så att mannen kan upprätthålla sin olagliga levnadsform.

Här bor en av fruarna.

Här bor en annan.

Den syriske mannen är skriven här med ytterligare en fru.
Vi åker till Strömsnäsbruk för att höra hur lokalbefolkningen ser på att få hit månggiftesfamiljen.
Livrädd
– De skulle inte ha fått uppehållstillstånd. Hur kan de få leva så när det är förbjudet för oss?
Det säger Lisbeth, 64, som lever som fånge i sin egen bostad, i byn som varit hennes hem sedan föräldrarna kom som arbetskraftinvandrare på 60-talet. Hon vill absolut inte att vi fotograferar från hennes hus ifall någon skulle kunna känna igen henne.
– Jag är livrädd. De är för många, det måste vara flera hundra som har kommit de senaste åren. Man vet inte vad de kan hitta på, de går alltid i grupp, ibland 7–8 män.
Kollar ingångar
Lisbeth går aldrig ut när det blivit mörkt. Hon dubbelkollar alltid att huset är låst. Går runt till alla ingångar. Ner i källaren. Tänker ut vad hon ska göra om någon bryter sig in, har ett brännbollsträ utplacerat.
– Det är inte bara jag. Ingen använder längre elljuspåret.
Istället sitter hon inne och tittar ut. Retar sig på grupper av människor från Mellanöstern och Afrika som går förbi och slänger skräp och chipspåsar på marken, vuxna som barn.
– Ibland säger jag till, men ingen bryr sig om mig.
En gång såg hon en afrikansk kvinna som satte sig och kissade på parkeringen, på väg någonstans med sina barn.
– Hon drog bara upp kjolen, kissade och fortsatte gå. Jag ropade åt henne, men hon struntade i mig.
Männen kom först
Det var för två år sedan som alltfler migranter flyttade in.
– Det började med de ensamkommande männen. Man stängde äldreboenden och avdelningar för att göra plats. Sedan kom kvinnorna och barnen.
Kommunen har fått bygga ut förskoleverksamheten.
– De har byggt en ny modul för att de inte fick plats. Men det är inga svenska barn där vad jag har sett, konstaterar Lisbeth.
Lisbeths vardagsrum är fullt med fotografier av familjen. Hon lever för barnbarnen som hon skjutsar och hämtar från skolan, varje dag.
– Jag skulle aldrig låta dem gå ensamma.
Utöver det väntar hon innanför hemmets väggar.
Orättvisor
Det är många invandrare som också hämtar vid skolan och många har bil. Lisbeth undrar hur de har råd, när de inte jobbar.
– Det har fina bilar, BMW och annat. När en svensk lever på bidrag måste man sälja bilen.
Hon undrar även varför de får ha barn på förskolan, när de går hemma.
Så var det inte med de invandrare som kom förut. Lisbets föräldrar kom själva från ett annat nordiskt land.
– Man sov på en madrass på golvet tills första löningen kom. Inte hade man några krav. Alla jobbade och vi umgicks hos varandra.
Folk kom från Jugoslavien, Finland, Danmark, Turkiet och Grekland.
– Det var inga problem, inte brydde man sig om varifrån någon kom. Och ingen låste dörren, varken på dagen eller natten. Jag kände mig fullkomligt trygg.
Vill inte integreras
Det är annorlunda nu.
– Den kulturen, den muslimska religionen, de vill inte integreras, utan vill att vi ska anpassa oss till dem. Jag tror aldrig att dessa kvinnor kommer jobba. De varken vill eller får.
Lisbeth stör sig på dubbla måttstockar.
– Regler och lagar gäller inte dem. Vi måste följa reglerna – inte dom.
Grävt upp land
Hon berättar att en syrisk man har grävt upp ett stort odlingsland på kommunens allmänning, bredvid hyreshuset där han bor.
– Ingen gör något åt det. En av hans söner förklarade för kommunen att “så tyckte pappa om att ha det, så hade han det i Syrien”. Och han kan ha den kvar. Så får inte vi göra.
Lisbeth visar senare odlingen, som är rejält tilltagen.

Kommunens allmänning har grävts upp.
– I lokaltidningen står det att de griper folk som kör bil utan körkort. Ibland har någon redan kört olovligt flera gånger. Så inget händer, de kan bara fortsätta.
Det talas i byn om att en migrant ville köpa en affärslokal kontant, berättar hon.
– Han hade 600 000 kronor hemma som han ville betala med, som han la upp i sedlar. Vem har 600 000 kronor hemma i kontanter? När de lever på bidrag?
Skolan
Hon är orolig för barnbarnens framtid.
– Skolan är inte bra. De lär sig inte mycket.
Ett av barnbarnen går på mellanstadiet. Det finns en klass med 16 elever.
– De är tre svenska elever, resten är från andra länder. Många av dem kan ingen svenska. De svenska barnen får ingen hjälp av lärarna, för de hinner inte med. Det blir ingen kvalitet på undervisningen.
De två ordinarie lärarna är båda sjukskrivna. En vikarie har hoppat in, som Lisbeth tror kommer från Mellanöstern.
Flera familjer har flyttat sin barn till en skola i ett närliggande samhälle.
– Det är stökigt, mycket oväsen. Fast de själva jobbar inom skolan, har de ändå flyttat sina barn, säger hon.
Fredagsbön
I den muslimska samlingslokalen har de fredagsbön.
– Det kommer många, bara män, 30 – 40 personer ibland. Imamer ser de ut som, med långa vita dräkter och mössa. Det är hemskt. Det finns en kvinna här med heltäckande niqab. Hon verkar ung och har en massa små barn.
Lisbet känner sig ofta som en fånge i sitt eget hem.
– Jag har bott här i 50 år, men känner mig inte hemma längre. Om alla i familjen flyttade med skulle jag flytta till mina föräldrars hemland. Men jag kan inte lämna mina barnbarn.
FAKTA: Andel svensk/utlandsfödda i Markaryds kommun. Källa SCB
2012 7 887 1 590
2015 7 804 1 975
2017 7 786 2 384
Läs även Del 2: ”Araber har tagit över vårt samhälle”
Läs även Del 3: Framgångsrik företagare tar nacksving på politiken
Läs även krönikan: Vilda västern i Småland – på väg mot laglöst land
Läs mer: Månggiftesmannen i Nacka har flyttat till Markaryd – fruar har fått bostäder bredvid varandra
Läs mer: Månggiftesskandalen: Två döttrar lever på skyddad adress efter misshandel och tvångsgifte