Flera S-debattörer rannsakar nu vad som gått fel i ett av världens mest framgångsrika partier. Man lyssnar för mycket på SD, är en vanlig analys. Men vad de utelämnar, ger god vägledning till varför Socialdemokratin nu har nära-döden-upplevelse.
I Dagens Arbete skriver chefredaktören Helle Klein i ledaren Politik är att vilja, inte att följa, att S ska sluta följa efter SD och istället tro på den egna politiken.
Låter ju enkelt. Problemet är att väljarna inte verkar vilja ha S-politiken, vilket Helle Klein tycker är ”märkligt”, och hänvisar till den stora auktoriteten Peter Wolodarski i DN, tidningen som lever i en bubbla som väl passerat månen vid det här laget. (Bara det att en S-redaktör hänvisar till DN-Wolodarski är ju ett tecken på djup kris.)
Wolodarski menar att regeringen kan visa på ”historisk framgång” när det gäller sysselsättning och god ekonomisk konjunktur. Allt är ju så bra, varför talar inte Löfven om det för svenska folket, undrar han och Klein instämmer.
Svaret är ju, för oss som lever i verkligheten, att ett sådant budskap skulle uppfattas som ett hån av stora delar av valmanskåren. Partiledningarna i både S och M har säkert fått höra av sina opinionskonsulter att ett positivt budskap om att allt går bra för Sverige inte skulle tas emot väl bland väljarna. Det skulle snarare signalera distans och förakt för verkliga problem.
Det skulle bli lika lyckat och träffsäkert som när Birgit Friggebo i Rinkeby uppmanade de närvarande att sjunga ”We shall overcome”…
Vad betyder en god konjunktur och bra sysselsättningstal, om man som kvinna inte vågar gå ut i sitt eget bostadsområde? Varken Helle Klein eller hennes mentor tycks förstå att politik är mycket större än enbart ekonomi.
Visserligen citerar Klein akademiker som försöker belysa just detta, genom att säga att politiken har flera avgörande dimensioner: makten att påverka, makten över dagordningen, makten över tanken och makten över känslorna.
Men hon förstår inte vilka känslor som råder i folkdjupet, hon förstår inte vilka tankar som upptar människor och därför förstår hon inte vilken dagordning som väljarkåren är intresserad av.
Det blir dubbelfel, när hon exempelvis skriver:
”I Sverige har vi nu det absurda läget med en valrörelse som handlar om politiska pseudofrågor som böneutrop och moralpoliser. Alltmedan verkligt tunga samhällsfrågor som pensionssystemet, miljö- och klimatomställningen, infrastrukturen, bostäderna, skolan och vården försvinner bort till periferin.”
Klein förstår inte att väljarna ser hur välfärden hotas av stor migration och fullständigt misslyckad integration. Den som bejakar böneutrop står också för en raserad välfärd för svenska medborgare, eftersom man genom sin hållning till böneutrop signalerar att man vill ha fortsatt stor invandring och att dessa nyanlända inte ska behöva anpassa sig till svensk arbetsmoral, utan bli försörjda av svenska folket.
Så ser tankebanorna ut hos många idag. Det kan tyckas förenklat. Men skulden ligger helt på Helle Klein, Peter Wolodarski och alla andra som stämplat allt ifrågasättande av invandring som rasism och främlingsfientlighet. Genom att döda debatten, har Klein & CO tvingat väljarna att läsa politik i symboler. Ungefär så som östeuropeiska folk tvingades göra under kommunistdiktaturerna.
S och M har i åratal förstört den öppna debatten genom sina hatfyllda och lögnaktiga anklagelser mot SD.
Därmed har man också förlorat förmågan att kommunicera med folket.
S och M har helt enkelt ingen trovärdighet kvar. Deras munnar rör sig, men svenska folket hör bara förljuget pladder.
Som demokrat anser jag detta beklagligt. I en valrörelse bör alla alternativ få presenteras och granskas i sakliga och hederliga diskussioner. Det ger bäst underlag för väljarna, så att de sedan kan fatta beslut om vem de ska rösta på.
Men S och M har genom sin ”beröringsskräck” med SD – som sedan 2014 representerat nästan en miljon människors kritik mot den förda politiken – spelat ett cyniskt och dåraktigt spel som är ovärdigt demokratin och det parlamentariska systemet.
Nu kommer man, som det ser ut i opinionsmätningarna, att få betala priset för detta ansvarslösa och mot väljarna respektlösa agerande i fyra år.
Se där, ytterligare en tanke som Klein inte riktigt tagit in.