Paniken sprider sig inom etablissemangen efter gårdagens chockmätning från Sifo där Socialdemokraterna rasar. Partiet har aldrig haft så lågt stöd kort innan riksdagsval. Samtidigt växer Sverigedemokraterna starkt.
Efter Sifo, som fortfarande har högre anseende än andra mätningar, har splittringen ökat om vilken strategi maktens aktörer ska välja för att mota Sverigedemokraterna.
Många har redan före mätningen kritiserat S-ledningen för att partiet började säga att man vill strama åt migrationspolitiken. Idag går några okända akademiker ut i DN-Debatt för att där totalt såga både Moderaternas och Socialdemokraternas partiledningars vilja att anpassa sig till vad en bred majoritet av svenska folket vill se. De åtta universitetetsanställda forskarna skriver:
”Partiledardebatten den 6 maj, liksom dess efterspel, visar tydligt att Socialdemokraterna och Moderaterna väljer populistisk främlingsfientlighet framför sina ideologier. Medan SD har främlingsfientlighet som en ideologi, har de stora traditionella partierna främlingsfientlighet som ett slags pragmatisk strategi. Detta är genuint omoraliskt och farligt.”
Detta är fel på så många sätt.
1) Det är inte främlingsfientlighet att värna de egna medborgarna, som fattigpensionärer och de som behöver sjukvård och omsorg, före unga män från utlandet som söker lyckan i ett bidragsgeneröst land.
2) Ideologi är ett partis ”idéer om hur ett samhälle skall organiseras” och omfattar alltså mycket mer än synen på migranter. En hårdare stramhet i migrationspolitiken beror på att man vill värna den trygghet och sammanhållning som den svenska nationen skapat under mer än etthundra år. Resultatet blir att utestänga dem som inte har skyddsbehov, det är en konsekvens och inte ett ideologiskt mål.
3) Ordet populism används av dem som har tolkningsföreträde i de dominerande medierna för att sprida fördomar om verklighetens folk. ”Populisterna kan därmed kapslas in och bli en grupp oberörbara kastlösa på säkert avstånd från samhällets politiska, mediala och ekonomiska eliter”, som Göran Greider och Åsa Linderborg skriver.
4) Att utdöma en stramare migrationspolitik som omoralisk, visar på ett djupt förakt för svenska folket. Det är tvärtom folkvaldas främsta uppgift att i första hand värna det egna landets medborgare. Först när det är uppfyllt, kan man lägga större energi på omvärldens omättliga behov av svenska skattemedel.
5) Det som enligt universitetspersonerna är farligt, är att ”människor ställs mot varandra”. Detta skriver man direkt efter att man dömt ut SD som rasister. Vad är det, om inte att ställa människor mot varandra?! Det är de så kallade forskarna som är farliga i sin ovilja att lyssna på svenska folket. De vill, likt i en diktatur, tvinga på befolkningen en invandringspolitik man i årtionden varit emot. Denna elitism med totalitära krav på att få bestämma utan folkligt stöd, är det verkligt farliga tänkandet.
Visst har S och M problem. Men istället för att problemet skulle vara att de nu ändrar sig i stramare riktning, är deras problem att de ändrar sig alldeles för sent.
Söndagen den 6 september 2015 sa statsminister Stefan Löfven (S) att ”mitt Europa bygger inga murar”. Han krävde att Europa tar emot fler migranter. Där och då, grävde han den grop han nu på valdagen kan falla i. Löfven borde, när masspsykosen kring ”Refugees Welcome” var som värst sommaren 2015, visat ledarskap genom att deklarera att Europa inte kan ta emot alla från Afrika och Asien som önskar ett bättre liv. Då hade han idag haft trovärdighet och tyngd. Nu har han ingetdera.
Söndagen den 1 oktober 2017 valdes Ulf Kristersson till ny partiledare för Moderaterna. I sitt första tal som partiledare sa han sig vilja se en ny överenskommelse om hållbar migration mellan Alliansen och Socialdemokraterna som håller över tid. Han försatte därmed sin enda chans att ta ledningen i svensk politik. Istället för att deklarera att Sverige har gjort tillräckligt och nu måste ta hand om det elände som skapats, sprang han för att ta skydd bakom Löfven. Det ingav föga respekt, var knappast ett vuxet beteende och demonstrerade i än mindre grad ett trovärdigt ledarskap.
Dessa två datum är ödesmättade för landets två största partier. Det var då de försatte sina chanser att visa att det egna partiet förstår och inte ryggar inför, utan har modet att ta sig an tidens största svårigheter.
Eftersom de smet undan när det gällde, är det bara en partiledare som kan stå rak i ryggen i valrörelsen och inför väljarna påpeka att hans parti haft en klar och tydlig linje i åratal. Jimmie Åkesson har aldrig velat, aldrig slingrat sig, men däremot alltid fått rätt.
Det är dessa olika sorters ledarskap som väljarna har att förhålla sig till när de lägger sina röster den 9 september. Att några forskare tycker att partiledarna ska strunta i vad väljarkåren anser, kan och bör man rycka på axlarna åt. Tack och lov är Sverige en demokrati där folkstyre råder.