Ulf Kristersson (M) jobbar förtvivlat för att göra upp med S om migrationspolitiken. SvD:s ledarredaktion drömmer sig tillbaka till tiden då S och M tillsammans var en ”järnaxel” som såg till att riksdagens migrationsbeslut inte blev alltför utopiska.
I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson om de årtionden i slutet av 1900-talet då ”S och M gemensamt stramade åt delar av invandringen och blockerade förslag att luckra upp asyllagarna. Det kunde gälla så kallat apatiska barn, transportörsansvar, amnesti för gömda eller definitionen av humanitära skäl. De använde sin sammanlagda riksdagsmajoritet och körde över de andra.”
När Stefan Löfven (S) i fredags lanserade ett paket med åtstramningar öppnades möjligheten för en ”bred uppgörelse”, något som Ulf Kristersson (M) intensivt lobbade för både i söndagens partiledardebatt i SVT och statsministerduellen i Expressen-TV på måndagen.
”En återställd axel ser ut att vara lösningen på de stora partiernas gemensamma problem”, skriver Gudmundson. Ja, så länge dessa partier anser att deras största problem är Sverigedemokraterna – inte samhällsutvecklingen för befolkningen – skulle en järnaxel vara guld värd (om uttrycket tillåts). Då skulle de slippa samtala med SD, vilket tycks vara det värsta som skulle kunna hända en S- eller M-politiker.
Men järnaxeln bröts ju sönder av småpartierna – MP, V, C, L, KD – och om inte de två stora bildar regeringskoalition är de fortsatt beroende av de små partierna.
Och helgens gallskrik från de socialdemokratiska sidoförbunden – S-kvinnorna, SSU-ungdomarna, S-studenterna – gör att tankarna på en ny järnaxel framstår som en aning nostalgiska.
För egen del har jag varit förvånad över hur tysta dessa sidoförbund inom Socialdemokratin varit i debatten. Den som följer dessas egna publikationer vet att de har en minst lika utopiskt radikal migrationssyn som Miljöpartiet och Centerpartiet.
För att Stefan Löfven skulle kunna lyckas med att få hela partiet med på en fortsatt strängare migrationspolitik efter de tillfälliga skärpningarna fram till våren 2019, hade det krävts en politisk förmåga och tyngd som dagens partiledning inte har. En mer offensiv partiledare hade kunnat förmå sidoförbunden att förstå att det gäller regeringsmakten, och utan den är partiet illa ute.
Alternativt kan det vara så att maktpartiet framför andra kanske blivit så mjukt aktivistiskt och idealistiskt att man inte längre värdesätter den hårda makten lika högt som förr.
I vilket fall som helst, så kommer det att bli motigt för Socialdemokratin att gå in i valrörelsens intensivskede med löften om sträng migration medan många aktiva är emot en sådan profilering. Valarbetarna i valstugorna kommer att ha svårt att veta på vilken fot de ska stå och väljarna kommer att få snömos till svar när de frågar.
Därför ligger det mycket i det S-redaktören Göran Greider sa nu på morgonen då han var väldigt pessimistisk.
– Jag tror att det knäcker partiet nu faktiskt. Vid horisonten vet vi att det finns en risk för den här typen av kollapser som inträffat runtom i Europa. Vi har sett det i Frankrike, Holland och delvis i Tyskland.
Så är det. I förra vårens holländska val utplånades nästan Socialdemokraterna när de gick från 24,8 till 5,7 procent. I franska parlamentsvalet i juni förra året gick Socialistpartiet från att ha haft majoritet till att få bara drygt 9 procent av rösterna. I mars i år tappade Socialdemokraterna i Italien två tredjedelar av sina mandat i deputeradekammaren, från 335 till 112 mandat.
Hur blir det i Sverige i september? Det kan gå lika illa här.
Vem vet, kanske det är därför Ulf Kristersson så intensivt uppvaktar Löfven om uppgörelse? Ett sätt att punktera Socialdemokratin, en gång för alla. Oavsett vilket, känns en ny järnaxel S-M som inte riktigt hemmahörande i vår tid.