Särskilt viktig är boken eftersom ledande politiker till höger och vänster nu försöker distansera sig från sina tidigare ställningstaganden rörande migration och integration.

Om man ska läsa en enda bok inför valrörelsen måste det bli Det lilla landet som kunde (Vulkan, 2018) av författarduon Mustafa Panshiri och Jens Ganman, en svensk-afghansk före detta integrationspolis och en journalist, som gjort uppror mot sin egen yrkeskår.

Nyfikenheten, ärligheten och sakkunskaperna finns där, liksom den mänskliga värmen och inte minst humorn.

Särskilt viktig är deras bok eftersom ledande politiker till höger och vänster nu försöker distansera sig från sina tidigare ställningstaganden rörande migration och integration. Jag går direkt på ett citat som dyker upp i bokens andra hälft: ”Under perioden 2010-2018 gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitikens och integrationens brister till att i princip ge dem rätt på alla punkter.”

Det är kärnfullt formulerat, men jag har synpunkter på tidsramen. Omsvängningen ägde rum mellan 2015 och 2018, under drygt tre år. Den som framöver vill studera denna period har i Panshiris och Ganmans bok den ultimata samtida skildringen, som obarmhärtigt blottlägger hur makthavarna till synes ogenerat förflyttade sig från öppna hjärtan till stängda gränser, åtminstone i retoriken.

Under bokens första hälft får vi stifta bekantskap med integrationspolisen Ulf Boström, som ger oss en inblick i de avgrundsdjupa sociala och kulturella klyftorna i Göteborg. Min spontana reflektion lyder – ”det är kört”. Sverige kommer inte att under överskådlig tid kunna läkas ihop, splittringen är för djup. Hur kunde vi hamna här?

En stor del av boken är baserad på intervjuer och genom att inkludera Victoria Kawesa (Fi) och Jimmie Åkesson (SD), som båda får tala till punkt, visar man samtalets bredd. Alla ska med, det är högt till tak och på det hela taget behandlas Sverigedemokraterna ganska rättvist, värt att notera eftersom partiets roll i debatten är ett återkommande tema.

Ingen behandlas med silkesvantar, men åtminstone Jens Ganman gör ingen hemlighet av sin aversion för det politiskt korrekta lägret. Helt plötsligt ger han centerledaren Annie Lööf en sällan skådad avhyvling genom att kalla henne ”politisk sol-och-vårare”, ”skamlös opportunist” och ”debilt pladdrande nyliberal”. Ganman röstar nog inte på Centerpartiet i höstens val.

En fråga som författarna inte släpper är hur samhället ska förhålla sig till de grupper av migranter som inte vill låta sig integreras i samhället. Diskussionen är intressant, inte minst eftersom dessa gruppers blotta existens länge har tonats ned. Man har förutsatt att alla innerst inne vill vara en del av det svenska projektet, en naiv och felaktig inställning.

En lång rad mer eller mindre kloka personer får besvara frågan, men författarna glömde höra av sig till mig och mitt sammanfattande svar lyder som följer:

”Att avvika är tillåtet så länge man följer lagen. Integration är individens val och egna ansvar, men utländska medborgare ska inte tillåtas att leva på samhällets bekostnad utan motprestation. Skolan förmedlar utan kompromisser svenska värderingar till nästa generation.”

En passage i boken som förtjänar att lyftas fram är skildringarna av den bisarra miljön i och kring HVB-hemmen, där Mustafa Panshiri uppenbart bidrar med insikter utöver det vanliga. Här ser vi mycket av den svenska galenskapen i koncentrerad form, såsom offentligt anställd personal som i sin yrkesroll vill bedriva kampanj mot myndigheterna. Eller det gamla svenska paret som finner sitt eget existensberättigande i tillvaron genom att behandla en vuxen afghansk man som ett litet barn. Det är ovärdigt för båda parter.

Ett annat problem är det svenska önsketänkandet, som får personifieras av förra centerledaren Maud Olofsson, tillika före detta vice statsminister.

”Om tio år kanske vi säger att invandringen var det bästa som hände Sverige…”

Reportern frågar om hon tror att det kommer att bli så.

”Nej, men jag vill att det ska bli så.”

Det var alltså denna människa och hennes politiska allierade Sverige hade som alternativ till vänstern mellan 2001 och 2011, efterträdd av nämnda Annie Lööf. Förment goda intentioner har trumfat bättre vetande.

Bokens titel anspelar på ett litet lok ur en barnbok, som med ren vilja skulle trotsa gravitationen och dra sina tunga vagnar över ett krön. På samma sätt skulle Sverige lyckas med det omöjliga.

Vi får facit på sidan 400. Det gick inte.