Vänsterliberaler älskar ordet värdegrund. Med den som slagträ behövs inga logiska argument som bär i sak.
De centrala värdeorden som vänsterliberalerna svänger sig med i detta sammanhang är solidaritet och humanitet. Försvaret av värdegrunden förstärks genom hänvisningar till kulturell berikning och ekonomisk stimulans, som sedan tolkas för att rättfärdiga den förda invandrings- och flyktingpolitiken.
Även om man delar den positiva värderingen av solidaritet, humanitet, kulturell berikning och ekonomiska stimulansinsatser, men uttolkar de på annat sätt, kan man komma till motsatta slutsatser. Här är några exempel.
Mot det humanitära argumentet kan man fråga:
Hur skall humanitet och solidaritet rätt tolkas? Är inte humanitet (i betydelsen medmänsklighet) djupare sett en fråga om tolerans och solidaritet (i betydelsen broderskap) en fråga om respekt?
Visar vi egentligen humanitet genom att släppa in människor från avlägsna länder med helt andra kulturer i vårt land för att här uppleva främlingskap och ofta svåra ”kulturkrockar”?
Och visar vi dem inte större solidaritet genom att låta dem stanna i sina hemländer eller ta sig till angränsande länder med likartad kultur än att uppmuntra dem att ta sig hit för att uppleva alienation och kulturkrockar?
Är egentligen vårt sekulariserade och materiellt inriktade välfärdssamhälle, som samtidigt är konkurrens- och prestationsinriktat, universellt giltigt?
Mot det politiska argumentet om solidaritet kan man fråga:
Om det är bäst förenligt med Sveriges nationella intressen att föra en mycket restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, enligt svenska folkets önskan i fria val (i folkomröstning), kan det väl inte möta några konstitutionella eller demokratiska hinder att också föra en sådan restriktiv politik?
Vilka har egentligen bestämt den ”generösa” svenska invandrings- och flyktingpolitiken med svenska folkets uttryckliga bemyndigande efter en allsidig information om alla för- respektive nackdelar socialt och nationellt?
Är en värdegrund med solidaritet som honnörsord värd något, utan att ta de egna medborgarna på allvar och betrakta dem som vuxna som kan ta till sig rationella argument för och mot migration?
Mot det ekonomiska argumentet, som ska ge vänsterliberalerna ett alibi för att sin trångsynta värdegrundsfanatism, kan man fråga:
Vilka bevis har framlagts för att stor invandring totalt sett skulle vara en nationalekonomisk tillgång?
Även om detta skulle kunna bevisas, uppväger då detta andra olägenheter som ökade samhällsproblem, ökad kriminalitet, nationell upplösning och kulturell förflackning där alltfler människor känner sig desorienterade och andligt rotlösa?
Mot det kulturella argumentet kan man fråga:
Innebär inte en mångfald av främmande kulturer i ett tidigare övervägande monokulturellt land som Sverige att den egna kulturen alltmer förflackas och att den egna svenska befolkningen blir alltmer urarva historiskt och kulturellt rotlös? Och vilka positiva värden medför i så fall detta jämfört med de negativa?
När man hör ordet värdegrund borde högsta beredskap bryta ut. Inför hela arsenalen av värdeord som ska vara basen i vänsterliberalernas värdegrund är det sunt att ifrågasätta allt och vända ut och in på argumenten.
Vi har bara börjat resan, en första etapp. Den kommer att följas av en uppgörelse med det vänsterliberala system som ätit sig in i skolans undervisning från förskola till universitet, som dominerar vårt nyhetsutbud och ännu har ett grepp över vår Riksdag. Polen och Ungern visar vägen.