Två ögonblick satte bilden i gårdagskvällens partiledardebatt i SVT Agenda. I båda var Jimmie Åkesson huvudperson. Det kan förklara varför tittarna ansåg att han vann debatten.
Direktsända debatter är alltid spända och stela, vilket ofta gör dem jobbiga att titta på. Men några ögonblick blev mer spontana, och därför minns man dem. Ett kom när Jimmie Åkesson under temat ”lag och ordning” riktade sig till statsminister Stefan Löfven.
– Fyra av fem våldtäktsmän slipper utvisning, sa Åkesson, och riktade frågan ”varför är det så”, till Löfven.
– Om du nu är så bekymrad över kvinnorna Åkesson, varför vill du försvaga deras ställning på arbetsmarknaden, kontrade Löfven, vilket skapade kvällens enda publikreaktion i studion.
Medan publiken hånskrattade skakade Jimmie Åkesson på huvudet och replikerade:
– Vad har det med saken att göra?
Programledarna fick gripa in och uppmana deltagarna att hålla sig till ämnet.
Det andra ögonblicket var när en av programledarna konstaterade att en färsk Ipsos-mätning visar att sex av tio väljare tycker att Sverige ska ta emot färre migranter och bad sedan partiledarna som håller med att räcka upp en hand.
Endast Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M) räckte upp handen. De andra vägrade att göra det.
Där, i det ögonblicket, fick svenska väljarkåren ett klart besked om var en viktig skiljelinje går i svensk politik inför valet. De flesta partier vill fortsätta ta emot lika många som nu eller fler. Endast Sverigedemokraterna och Moderaterna vill ta emot färre.
Mycket talar för att dessa uppräckta händer också förklarar varför tittarna ansåg att Jimmie Åkesson vann debatten och Ulf Kristersson blev tvåa.
Politik handlar inte bara om att formulera sig slagfärdigt, framföra goda ambitioner och andra ytliga aspekter som får så stort utrymme i samhällsdebatten. Det handlar främst om att ha rätt och göra rätt politiska prioriteringar. Och vad är då rätt? Jo, att ha fötterna på marken så att man förstår vad samhällsutvecklingen kräver och samtidigt ha svenska folket med sig.
Handuppräckningen visade vilka partier som har dessa insikter. En tredje aspekt för att få rätt är att också ha värderingar som ger partiet de verktyg som behövs för att våga, förmå och genomföra de politiska beslut som krävs för att lösa de växande problemen.
Här skiljer sig SD och M åt. Moderaterna har numera en tydligt socialliberal impuls att förespråka öppna gränser och inte se globaliseringens baksida. Därför har Kristersson mycket svårt att få det egna partiet med sig på skärpningar och restriktiv migrationspolitik.
Sverigedemokraterna har inte det problemet eftersom partiet är det enda i riksdagen som bygger på konservativa värderingar där det är naturligt att värna nationella intressen, just det som svenska folket nu alltmer efterfrågar. Åkesson har mycket enkelt att få med sig sitt parti på att rädda välfärden för svenska medborgare. Det ligger i linje med partiets ideologiska grund.
Häri ligger SD:s stora fördel. Och det känner svenska väljarkåren. Åkesson behöver inte säga ”Sverige först”, men det är bara han och hans parti som har det perspektivet inför riksdagsvalet 9 september 2018.
*
Se mer: Debattreferat – Åkesson vann