Nyligen kunde vi läsa att förre statsministern Göran Person blivit ålagd av länsstyrelsen att vid vite ta bort en brygga som han låtit installera i sjön Båven intill hans herrgård. Miljölagstiftningen måste ses över och korruptionen inom länsstyrelsen och andra miljömyndigheter stoppas.
Min familj råkade ut för samma sak som Göran Persson för några år sedan. Vi ägde en liten skogsgård på 135 ha samt en sjö på 130 ha. Gården hade varit i min hustrus släkt i över 100 år. Avståndet från vår bebyggelse till sjökanten var mindre än 100 meter. Det hade under årens lopp funnits bryggor i trä med stenkistor under för att motstå vind, vatten, blåst och is. Vi anlade en stenbrygga på exakt den plats där det tidigare funnits en slik.
Vid denna tid bodde vi utomlands och skogsgården var vårt fritidsställe. En dag ringde en granne på andra sidan sjön (också fritidsbostad) och meddelade att länsstyrelsen ringt och frågat om de kunde låna hans båt då de skulle ta ”vattenprover”. Kanske anade denne granne som varit kommuntjänsteman oråd och hänvisade länsstyrelsen till den man och gode vän som tittade till vår gård, när vi inte var till städes.
Vår gode vän ringde så till oss och frågade om det var okey att länsstyrelsen lånade en båt för att ta vattenprover. Vi tyckte att det var en utmärkt idé då det var 25 år sedan man senast tagit vattenprover. Länsstyrelsens tjänstemän fick således låna båten. Enligt uppgift var det två tjänstemän från länsstyrelsen som under drygt en timme plaskade omkring i en liten rank eka. Att ta vattenprover är en ganska omfattande procedur och det finns reglerat hur det skall gå till. Att genomföra en sådan reglerad procedur låter sig inte göras under en timme i en liten skranglig eka.
Nåväl några veckor efter att ”vattenproverna” enligt uppgift tagits fick vi ett elakt brev från länsstyrelsens miljöavdelning. När länsstyrelsen var ute för att ta vattenprov hade de minsann ”hittat” en ”gigantisk” brygga! Med brevet följde ett antal frågor för oss att besvara vilket vi gjorde. Men vi föreslog också ett möte på plats vid nästa tillfälle vi var i Sverige.
Till saken hör att länsstyrelsen inte alls ”hittat” vår brygga utan fått ett tips. Hela den påhittade historien om vattenprover syftade enbart till att miljötjänstemännen ville visa sig på ”styva linan”, duktiga arbetare i miljöns tjänst! Man läckte till lokalpressen och enligt en initierad källa firades det på miljöavdelningen med tårta!
Det första den lille illistige miljötjänstemannen sade till oss när vi sågs var; ”Ni skall inte tro att det betyder något att Ni äger allt det här”! En annan mening som bet sig fast var; ”Jag har minsann låtit riva mindre anläggningar än den här!”
Denne elake byråkrat hade, utan att naturligtvis veta om det, anammat den franske 1800-talsanarkisten Pierre-Joseph Proudhons credo; ”La propriété c´est le vol” eller ”egendom är stöld”!
Vi bad att få del av vattenproverna som uppgavs ha tagits under de två tjänstemännens plaskande i vår eka. Den lille tjänstemannen undrade först varför vi var intresserade av proverna? En i sanning infantil fråga. Senare framförde han att proverna inte var färdiganalyserade, ett uttalande som inte bar sanningens prägel.
När vi krävde svar skriftligen hade frågan delegerats till en yngre kvinna på länsstyrelsen som nu svarade att man inte alls hade tagit vattenprover utan gjort en vattenväxtinventering! Vi begärde då att få se en lista på de växter som inventerats. Listan upptogs av exakt de växter som hade inventerats i samband med att riktiga vattenprover hade tagits 25 år tidigare! Listan, som var en datorutskrift, var emellertid daterad 2 dagar innan man enligt uppgift tagit vattenprov, sedermera genom en metamorfos omvandlat till inventering av vattenväxter. Den ena lögnen gav den andra.
Det var nu uppenbart för oss att länsstyrelsens ”miljönissar” ljög som hästar travar.
Precis som i Göran Perssons fall hävdade länsstyrelsen att ”det rörliga friluftslivet kunde delges en känsla av privatisering när de passerade vår strand”. Detta var ju endast, som man slarvigt säger, ”bullshit”! Vår gård låg ett antal kilometer från allmän väg och väldigt få personer passerade vår närmaste strand.
När länsstyrelsens miljönissar angriper en privatperson är vederbörande i princip maktlös och det flesta viker sig snabbt inför överheten. Till sitt förfogande har tjänstemännen bland annat Miljöbalken som är ett juridiskt monster. I den mån någon rättighet tillskrivs den enskilde så tas denna rättighet tillbaka i nästa paragraf.
Lagen är vidlyftig, motsägelsefull och kan tolkas på olika sätt på grund av sin oklarhet. Vissa naturområden är särskilt skyddade i nationalparker, naturreservat/naturvårdsområden, invid naturminnen etc. Till detta kommer EU:s Natura 2000, strandskyddet och det förkättrade s.k. ”Riksintresset” för naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv.
Jag tror att närmare halva Sveriges yta nu är ett Riksintresse. Inte nog med att man har dessa instrument till sitt förfogande, länsstyrelsens miljötjänstemän har dessutom den s.k. miljöåklagaren i sin hand. Om denne inte går i deras ledband kommer han att få ett mycket tråkigt eftermäle till skada för hans vidare karriär. Det finns en ”kammorra” av illasinnade miljöbyråkrater som främst arbetar inom; länsstyrelsen, kommunerna, Naturvårdsverket, miljödomstolarna (lekmän i majoritet) och Havs- och vattenmyndigheten (f.d. Fiskeristyrelsen). Miljömupparna ”går runt” mellan dessa myndigheter och alla känner alla. Var skulle de annars få jobb? Svaret är, ingenstans!
Miljöåklagaren tog till stora släggan mot oss då länsstyrelsens tjänstemän retade sig på att vi inte sträckte vapen. De fick åklagaren att utfärda en husrannsakningsorder med följd att det smög omkring poliser i buskarna runt våra hus under lång tid, utrustade med små handkameror. Som om det inte räckte, beordrade åklagaren två helikopterraider där man på låg höjd hovrade över hustaken och tog bilder.
Processen kostade oss hundratusentals kronor i olika konsultarvoden och staten miljoner, för en ynka bryggas skull.
Till detta kom allt mitt eget arbete då jag själv skötte vårt ”försvar” till dess vi hamnade i domstol, åtalade för miljöbrott. Vi hade små barn vid tillfället och de var livrädda för helikoptrarna och de smygande poliserna.
Jag blev kallad till kriminalvården för ”förhör” angående vårt privatliv etc. De korrupta länsstyrelsebyråkraterna hade tvingat miljöåklagaren att åtala oss för ett miljöbrott som hade fängelse i straffskalan, vilket möjliggjorde de drakoniska åtgärderna. Den unga kvinna vi träffade på kriminalvårdsstyrelsen var helt förtvivlad. Hon hade aldrig hört talas om det miljöbrott vi var åtalade för. När vi berättade om vårt liv och vår familj med sex barn var kvinnan gråtfärdig och bad oss själva fylla i formuläret.
Vi tvingades riva bryggan samtidigt som åklagarens förundersökning pågick. Vi slogs som sårade lejon och skrev till JK och JO, utan någon åtgärd naturligtvis. Vi polisanmälde två länsstyrelsetjänstemän som bevisligen ljugit vid sin myndighetsutövning och därmed begått tjänstefel. Polisen avslog vår anmälan med vändande post, dvs man läste inte ens innehållet i anmälan. Inte konstigt, åklagaren styrde polisen och länsstyrelsen åklagaren. En fin kedja av ”comrades in arms”!
Det finns egentligen inget tjänstemannaansvar värt namnet i Sverige. Nu på sistone har frågan kommit upp i riksdagen och vi kan hoppas på att lagstiftningen skärps.
Nåväl, så småningom kände väl åklagaren och miljömupparna på länsstyrelsen på sig att de kanske inte hade så mycket på fötterna. Att jag skulle dömas till fängelse var naturligtvis endast en våt dröm och åklagarens yrkande endast ägnat att chikanera oss och tillgodose miljömupparnas krav på honom.
Jag ”erbjöds” då ett s.k. strafföreläggande, dvs det instrumentet som räddade Transportstyrelsens generaldirektör från att hamna i rättssalen. Instrumentet innebär att man ”köper sig fri”, ungefär som avlatshandeln under medeltiden, och jag fick ett ”bud” på SEK 100.000! Jag var på vippen att acceptera endast för att bli av med den terror vi hade utsatts för under flera år.
Men, efter närmare eftertanke beslöt jag mig för att, som man säger, köra ända in i kaklet. I Tingsrätten dömdes jag till SEK 8.000 i böter. Hovrätten fastslog domen men nämndemännen ansåg att jag helt skulle frias. Vare sig min advokat eller jag förstod vari brottet egentligen bestod.
Miljörätten, och då inte minst Miljöbalken, måste ses över och den endemiska korruptionen inom framför allt länsstyrelsens miljöavdelningar stoppas. Det jag talar om handlar inte om miljön, de handlar om att bryta mönstret där miljöbyråkrater helt ostört får trakassera vanligt folk som råkar äga en markplätt eller har tillgång till vatten. Kanske inte en valvinnare men en viktig frihets- och rättsfråga.
Göran Persson var statsminister när propositionen om Miljöbalken 1997 lades fram för riksdagen. Kanske Göran Person nu väckts ur sin slummer – ”Va, det här hade jag ingen aaaning om!” – och eventuellt kan påverka sitt parti att ta tag i dessa frågor som avser såväl rättssäkerheten för den enskilde som korruptionen inom hela det rättsliga ”miljösystemet” där juridiska lekmän i Miljödomstolen och korrupta myndighetspersoner tillåts att härja fritt.
Med Perssons bakgrund som enkel arbetargrabb från Vingåker hade det nog inte föresvävat honom att bli ”godsägare” med marker invid en vacker sjö? Nu får han som ”uppkomling” smaka på sin egen medicin. Miljötjänstemännen på länsstyrelsen är utan tvivel ”vänster” och den typen av folk gillar inte klassresenärer av Perssons typ. Mitt tips är att han får riva bryggan, om han inte genom vänskapskorruption kan blidka makthavare på högre nivå. Vi får se…