Sanningen är ju att soffincidenten fungerade som en medial, retorisk och symbolisk dimridå, bakom vilken Westerberg gjorde precis tvärt om mot det han lovade: han satte sig som socialminister i en regering som var helt beroende av Ian och Bert.
Elitens reträtt. I Axess analyserar Janerik Larsson etablissemangens problem, och påminner om när Bengt Westerberg (FP) reste sig ur TV-soffan på valnatten 1991 då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i riksdagen med sitt nya parti.
Men medan Ny Demokrati bildades som ett skämt och var en medieprodukt, har Sverigedemokraterna vuxit fram som en folkrörelse underifrån och har en partiledare som visat sig besitta betydande politisk skicklighet och som ofta framstår som landets ende oppositionspolitiker, skriver Larsson.
En omständighet bakom det nya partiets framgångar är ”en väljaroro som intensifierades av invandringsvågen 2015 och som knappast bara kan förklaras med xenofobi utan som nog i hög grad handlar om en misstro mot den politiska elitens förmåga att hantera centrala nationella intressen.”
Ja, och jag vill gå längre: det som upprör svenska folket är den monumentala inkompetensen som varje dag demonstreras i hur illa man tar emot de hundratusentals nya människor från helt väsensskilda kulturer. De politiker som först tävlar om att vara mest änglalik i sin öppenhet och motstånd mot murar, för att sedan visa sig inte på något vis klara av att ordna upp det man ställer till med, är inte värda några röster. (Läs exempelvis om polisen Mustafa Panshiris uppgörelse: Han blottlägger den politiska förljugenheten.)
De som i grunden vill göra om Sverige till ett mångkulturellt samhälle har fullständigt misslyckats. Det måste få konsekvenser! Demokrati handlar inte om att välja om dem som sämst förmår styra riket. Särskilt som bristerna är av dessa politiker självförvållade – man bad högljutt hela den oroliga delen av världen att komma till Sverige. Det är som att sätta pyromaner som ansvariga för brandkåren.
Larsson missar dock (likt alla andra) den verkligt intressanta poängen med Bengt Westerberg och hans agerande. Det är sant att han reste sig ur TV-soffan på valnatten 1991. Det är sant att han under valrörelsen lovat att inte sätta sig i en regering som förhandlade med Ny Demokrati. I en intervju 2008 säger Westerberg: ”Jag hade för övrigt gjort klart redan under valkampanjen att jag inte ville sitta i en regering som var beroende av Ny Demokratis stöd.”
Men! Men! Men!
Vad gjorde han, efter valet?
Jo, han satte sig i en regering som var helt beroende av Ny Demokrati. Moderaternas vice ordförande Lars Tobisson har i flera sammanhang efteråt berättat att han diskuterade de flesta besluten med Ny Demokratis partiledning inför omröstningar i riksdagen, av den enkla anledning att regeringen behövde rösterna för att få majoritet för besluten.
Så mycket var soffincidenten värd. Det var ett skådespel, därtill förljuget.
Omedelbart efter uttåget gick Westerberg och satte sig som socialminister i en regering som var helt beroende av Ny Demokrati.
Så lätt kan det vara att luras i politiken.
Sanningen är ju att soffincidenten fungerade som en medial, retorisk och symbolisk dimridå, bakom vilken Westerberg gjorde precis tvärt om mot det han lovade.
Regeringsmakten var självklart mer lockande än att bli utan makt och stå tomhänt med bara en sakligt sett tvivelaktig godhetsretorik.
Den centrala frågan nu 2018 är om de borgerliga kommer att göra likadant: bakom en demonstrativ symbolik acceptera SD-förhandlingar för att kunna nå regeringsmakten? Eller överlåter man det åt det skickligaste maktpartiet, Socialdemokraterna?