En vidsträckt yttrandefriheten är verkligen ett värde väl värt att värna. Det finns emellertid oroande signaler om inskränkningar i vår hävdvunna och grundlagsskyddade rätt att tala fritt. Etablissemanget anklagar den nationella oppositionen i Sverige för att vara hot mot demokratin, men hur är det egentligen?
För flertalet politiker och opinionsbildare är respekten för yttrande- och åsiktsfriheten liksom dess gränser välbekanta och skäligen självklara – i teorin. Men i praktiken faller man – avsiktligt eller oavsiktligt – alltför ofta för frestelsen att bryta mot dessa vägledande principer.
Fåfänga, opportunism, karriärism, feghet och vänskapskorruption är ofta bidragande orsaker till att yttrandefriheten, informationsfriheten, debattfriheten och även genmälesrätten blir alltför snålt tillgodosedda och ofta rent illusoriska.
Meningsfrändernas åsikter liksom allmänt passande åsikter gynnas på andras bekostnad, särskilt sådana åsikter som inte är uppbundna till något etablerat politiskt parti eller någon mäktig intresseorganisation. Informationsfriheten inskränks vanligen till de informationer som kan bidra till att stärka meningsfrändernas åsikter på andras bekostnad. Fakta som kullkastar sådana åsikter som grundar sig på undanhållande, förvrängningar eller förfalskningar undertrycks. Sakskäl och välgrundade argument som rubbar grundvalen för de passande åsikterna undertrycks – här liksom när det gäller opassande fakta – med svepskäl.
Debattfriheten styrs för att förstärka meningsfrändernas åsikter och ståndpunkter. Genmälesrätten undertrycks eller beskärs (genom alltför snålt tilltaget utrymme) för dem som framför opassande fakta och åsikter – för att allmänheten inte allvarligt skall ifrågasätta meningfrändernas (eller det egna partiets) fakta och åsikter.
Detta har fått pågå alltför länge och det har trasat sönder förtroendet för våra etablerade medier och för staten som garant för våra medborgerliga fri- och rättigheter.
De som varit kritiska till den antinationalistiska retorik som dominerat medier och politik i Sverige har en helt annan uppfattning om vad som hotar demokratin än deras vedersakare.
Globala företag och organisationers strävan att riva gränser, att faktiskt krossa nationalstater är ingen grogrund för frihet eller för demokrati. Det leder till ett större avstånd mellan de som styr och de styrda. Det gör de maktlösa mer värnlösa och får misstro och misstänksamhet att sprida sig som en löpeld i samhället.
Vem tror att folk, som av beslutsfattare betraktas som villebråd istället för medspelare i att bygga vårt land, kan känna att deras frihet upprätthålls?
Alla som lever i en livskraftig familj vet att den fungerar bäst när alla efter förmåga bidrar till familjens välfärd och framgång, alla vet att ömsesidig respekt och bekräftelse är viktigt för sammanhållning och harmoni. I vårt nuvarande Sverige är det allt fler som inte känner sig uppskattade av sina beslutsfattare, som ser hur deras land förändras och förvandlas till nackdel för de själva och framtida generationer.
Många upplever att deras trygghet dag för dag eroderar. Detta är ett verkligt hot mot demokratin och det är inte den nationella oppositionen som sått den draksådd som nu hotar vår frihet.
Den omsorg som de ungerska och polska regeringarna visar mot sin ursprungsbefolkning väcker positiva känslor hos mig och andra som inte vill kullkasta tryggheten och friheten i våra länder. De visar att demokratin är som mest vital när folket känner att deras förtroendevalde inte kommer att tumma på deras säkerhet eller äventyra framtida generationer rätt och rättigheter till landet där deras språk talas, där deras traditioner vårdas, där deras livsmöjligheter finns i en värld fylld av konkurrens om livets nödtorft.
Sin del av nationen har de genom stora offer i generationer förtjänat. Att med propaganda kalla dem som försvarar deras rätt för ”högerextrema antidemokrater” är ytterligare ett synligt bevis för sprickorna i den demokratiska fasaden.