Västvärlden domineras av vänsterliberala etablissemang som numera inte bara vill lägga sig i medborgarnas liv, utan också bestämma att många miljoner från andra delar av världen kan flytta hit och kräva statlig välfärd. Varför utmanas inte denna västerliberalism av högerliberaler?

Veckans gäst i Svenska Dagbladets podd ”Elvakaffet” med Tove Lifvendahl är idag litteraturvetaren och skribenten Carl Rudbeck. Han skrev för 20 år sedan ett antal pamfletter om liberalismen och globaliseringen, som då gjorde intryck på Tove Lifvendahl.

Nu samtalar de i en kvart om vad det blivit av dessa optimistiska framtidstankar. Hur mår liberalismen i Sverige idag, frågar Lifvendahl, och syftar då på pamfletternas högerliberalism som ville ge medborgarna mer makt och frihet.

– Var finns den egentligen? Vi har fortfarande den stora staten som vill in, styra och ställa och detaljgranska oss medborgare. Vi har fortfarande ett väldigt högt skattetryck, och det är illiberalt eftersom det tar ifrån oss våra möjligheter att själva bestämma över våra liv. Politikerna stoltserar med ordet, men om man ser till den klassiska liberalismen så har man mycket att lära och långt att gå.

– Liberalism är en frihetlig ideologi som vill reducera staten i hög grad. Och den politiker som vill reducera staten är sällsynt. Den ende jag kan komma på är Ronald Reagan [som sa ”staten är inte lösningen på våra problem, staten är problemet”]. Så länge staten tror att bara den kan lösa problemen, istället för att överlåta det till individen, så är liberalismen mycket långt från att förverkligas.

– Men kanske har vi nått ett sådant samhälle som är så komplicerat att många av liberalismens lösningar är mer teoretiskt attraktiva en praktiskt genomförbara. Det är möjligt, säger han.

Här uttrycker alltså Carl Rudbeck tvekan om högerliberalism längre är möjlig att genomföra. När Rudbeck skrev dessa pamfletter på 1990-talet jobbade både han och jag på näringslivets tankesmedja Timbro. Jag minns diskussionerna vi hade. Och jag instämmer med Rudbeck när han nu är självkritisk.

– Jag var själv med i den kör som hyllade allt vad globaliseringen gjorde. Vi viftade bort dem som då satte upp ett varnande finger och sa, ’men vänta, många jobb försvinner’. Vi sa att det kommer nya jobb. Det stämmer, men de som förlorade jobben har inte fått de nya jobben. Globaliseringens förlorare tänkte vi inte på då, säger Rudbeck.

Inte heller förutsåg vi på 1990-talet de stora folkvandringarna av miljontals människor från muslimska länder som med stor kraft vill till Europa för att få ett bättre liv. Här uppstår kulturkrockar som borde förutsetts och bemötts, men som istället förtegs och förnekades.

– Islam har traditionellt varit en aggressiv religion. Den har spridits med svärdet i hand. Den har tvingat kristna till underkastelse. Den islamska statsläran har utvecklats i samhällen där den varit helt dominerande. Nu kommer muslimer till en västvärld där de är i minoritet. Och de har svårt att hantera minoritetsställningen, eftersom de är vana att det är deras lagar och regler som gäller. Det skapar konflikter.

– Här måste det västerländska samhället sätta ner foten och säga: här gäller våra regler. Det är bara att rätta och passa sig därefter, summerar Rudbeck.

Vad det här rör sig om är inget mindre än moraliska aspekter. Och den slutsats som vuxit fram hos mig är att liberalismen inte klarar av att hantera sådana. Inte ens individualistisk högerliberalism, eller libertarianism som är en mer korrekt benämning.

Varför? Jo, därför att varje demokratiskt samhälle måste sätta upp tydliga gränser för vilket geografiskt område och vilka människor som ingår i gemenskapen och har rösträtt. Samt att neka alla andra. Nationalstaten är en förutsättning för demokrati. Och denna gränsdragning är konservativ till sin natur.

Liberalismen kan tala om demokrati i principer: en person en röst, och så vidare. Men principerna räcker inte. Gränserna måste dras! Det kan inte ske på liberal grund, utan måste ske utifrån tradition, sedvanerätt, social och kulturell tillhörighet. Med andra ord: bygga på konservativt tänkande. Liberalismen har överhuvudtaget svårt att sätta upp gränser, när det kommer till aggregerad samhällsnivå.

Det slår mig också när jag hör Carl Rudbeck, att de politiska ledare som bäst kunnat förverkliga många liberala värden är konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Detsamma gäller i våra nu aktuella politiska vägval. De som slår vakt om en begränsad stat, i meningen antalet människor som kan göra anspråk på sociala förmåner i staten, är Sverigedemokraterna utifrån partiets socialkonservativa grund. Allt medan C och L, som kallar sig liberaler, är villiga att låta miljontals fler människor göra anspråk på svenska välfärdsstaten och därmed tvinga fram en expansion som i längden blir omöjlig att skilja från socialism och kommunism.

Det är konservativa som allt som oftast måste rädda de goda delarna av liberalismen, från liberalerna själva. Så kanske man kan sammanfatta den ideologiska dynamiken i verkligheten, både förr och nu.