Den förda invandringskritiken kritiseras allt häftigare. Ändå är det få som formulerar ett långsiktigt mål som en annan politik skulle kunna ha. I det följande föreslås en realistisk vision.

Invandringskritikens insikter börjar så småningom sjunka in. Det är långt mindre kontroversiellt i dag än tidigare att kritisera den förda invandringspolitiken. Åtgärder med syfte att begränsa invandringen föreslås i dag av fler partier än Sverigedemokraterna.

Den avgörande frågan, i diskussionen kring allt i från böneutrop till temporära uppehållstillstånd, synes emellertid ofta komma i skymundan. Nämligen: vad är målet med allting? Vilken vision för framtiden förespråkas? Vilka sakpolitiska förslag man än har, måste man ha en realistisk vision för framtiden, för att kunna göra anspråk på trovärdighet i denna fråga.

Moderaternas migrationspolitiske talesman Johan Forsell har upprepat talat om nivåer som ligger i linje med Reinfeldts politik, alltså mellan 20.000 och 30.000 asylsökande (se här). Det är helt uppenbart att detta är otillräckligt för att lösa nuvarande situationen, och att med denna politik svenskarna på längre sikt skulle bli minoritet i sitt eget land. Det visar att Moderaterna ännu har en lång väg att vandra, innan de kan bli trovärdiga på detta område.

Frågan är dock vad som är en realpolitisk vision som man skulle kunna vinna demokratiskt stöd för. Man kan beklaga att 70-talets etniskt homogena Sverige övergavs, men att göra en tidsresa och göra om de beslut som då fattades är inte möjligt. Vilka realistiska möjligheter finns?

Först måste något sägas om den faktiska situationen, då många inte har klart för sig hur snabbt Sverige förändrats och hur svårlösta problemen därmed är.

Nya siffror från SCB visar att 24,1 procent i Sverige har vad man kallar utländsk bakgrund (se här). Dessa siffror baseras dessutom på en sträng definition av utländsk bakgrund – det klassificeras som att personen i fråga måste vara utlandsfödd eller ha två föräldrar som är utlandsfödda. Efter hand ökar till exempel tredjegenerationsinvandrare som försvinner i statistiken. Dessutom är andelen invandrare ännu större bland de yngre, vilka är de som bestämmer framtidens demografi.

Om man skulle införa ett totalt asylstopp skulle vi ändå fortsatt ha stora minoritetsgrupper som skulle leva vid sidan av den svenska majoritetskulturen. Ett homogent Sverige skulle förbli något som man läste om i historieböckerna. Vad ännu värre är skulle dessa grupper och de därmed sammanhängande problemen relaterade till utanförskap öka, då dessa grupper har ett långt högre barnafödande än svenskarna. En pessimist skulle tvivla på politikens möjligheter och säga att Sverige redan sjunger sin svanesång.

Sverigedemokraterna har insett precis detta och har därmed ett helt avsnitt i sitt migrationspolitiska program som heter återvandring. Där påpekas bland annat, att invandrare generellt sett bör återvända till sina hemländer, när situationen har förbättrat sig tillräckligt där, samt att också personer som under lång tid vistats i Sverige kan känna en starkare identifikation med ett främmande land och i sådant fall skall hjälpas att återflytta (se här).

Det står dock ingenting om vilket mål som skall uppfyllas, om man skulle realisera denna politik. Vad är en realistisk vision om man skulle lägga samman alla dessa åtgärder?

Jag föreslår följande som en kortsiktig, realistisk vision: att antalet svenskar i förhållande till invandrare varje år skall öka i stället för att minska. Det är för sent att bevara Sverige svenskt, men man kan göra Sverige svenskare.

Detta kan verka helt otillräckligt för den som drömmer om ett svunnet, etniskt homogent Sverige, men det skulle innebära, att i stället för att utvecklingen ständigt skulle gå åt fel håll varje år, skulle det bli något bättre. Varje år skulle utanförskapet minska och varje år skulle sammanhållningen i samhället öka. De ekonomiska kostnaderna för invandringen skulle dessutom successivt minska.

Detta kan inte bara åstadkommas genom insatser på det migrationspolitiska området, utan man måste också på olika sätt stimulera svenskors barnafödande. Det är viktigt att se den demografiska utvecklingen som ett system, där migrationsfrågan utgör den ena delen och nativiteten hos svenskar och invandrare utgör den andra delen.

Detta begränsade mål är förvisso inte uppfyllt i en handvändning, men det utgör likväl en realistisk vision som väjer både för den nattsvarta pessimismen och det utopiska drömmeriet. Realism och sans är vägen framåt.