Den svenska nationen har blivit så självklar, att vi har svårt att förstå att den kan hotas. Men när detta väl inses bör dess långa historia i stället ses som en styrka.
Ursprunget till den svenska nationen förlorar sig i förhistoriens dunkel. Även om osäkerheterna är många, kan man räkna med att Sverige enades för åtminstone ett millennium sedan. I socialdemokratens Värner Rydéns spridda lärobok Medborgarkunskap (1923) hävdas det rent av att nationen är den äldsta i världen.
Det var länge sedan svenskarna behövde slåss för sin frihet. Det mest tydliga exemplet var vid medeltidens utgång, då vi genom Gustav Vasas befrielsekrig 1521-1523 frigjorde oss från dansken. Gustav Vasas motto ”varen svenske!” var inte bara munväder, utan trots vad mer eller mindre marxistiska historiker säger till oss, var nationsförsvaret en viktig legitimeringsgrund för konungen.
Det var inte bara länge sedan riket enades, utan en ovanligt tidigt expanderad stat och välfungerande administration sörjde likaledes för en ökad samhörighet. Samma sak med den utbredda läskunnigheten, vilken ett nitiskt lutherskt prästerskap såg till att sprida, efter att 1686 års kyrkolag införts.
Befolkningen var likaledes homogen. Svenskarnas dominans var i det närmsta total. Man var inte van att möta folk vars karaktär klart skilde sig från det svenska. De relativt sett små grupper av samer, tyskar, valloner och finnar utgjorde inget påtagligt hot.
Med detta sagt var det kanske inte så märkligt att 1800-talets nationalistiska våg inte väckte lika stor folklig entusiasm som på många andra håll i Europa. Inte så att nationalistiska uttryck saknades. Det räcker att tänka på Götiska förbundets stiftande 1811 och Skansens grundande 1891, för att man med vemod skall minnas ett sekel fyllt av nationalism av det ädlaste märket.
Men det går inte att jämföra med den väldiga nationalistiska våg som svepte över kontinenten, som resulterade bland annat i ett antal länders självständighet och enhet – det räcker här att nämna de för europeisk kulturhistoria så centrala nationerna Grekland, Italien och Tyskland. Den svenska 1800-tals nationalismen verkar i sammanhanget återhållen och närmast som ett intellektuellt fenomen.
Detta fick flera författare till folkkaraktäristiker, en för sekelskiftet vanlig genre, att klaga. Statistikern Gustav Sundbärg skriver i Det Svenska folklynnet (1911): ”När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ordning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig väckelse, blef det åter ett folk, som kom att stå utanför hela tidsrörelsen. Och detta folk var, tyvärr, Sveriges.” Skalden Verner von Heidenstam klagade på ett liknande sätt i en skrift på samma tema över svenskens svärmande för allt utländskt.
Måhända bör man inte förundras över denna svaghet. Den svenska nationen var under 1800-talet sedan länge självklar och behövde inte som på många andra håll tillkämpas. Då den svenska nationen var given kunde man slå sig till ro.
Under 1900-talet saknade förvisso inte nationalismen, precis som i övriga Europa, politisk betydelse. Inte bara högern, utan också Per Albin Hansson var, eventuellt av opportuna skäl, tvungen att närma sig den – ”Sverige åt svenskarna” utbrast denne i ett tal på 20-talet.
Men dessa känslor lade sig snabbt, då Sverige också detta sekel undvek att på allvar bli hotade. Man stod utanför bägge världskrigen och befann sig på historiens åskådarbänk.
Sålunda, då nationalismen efter andra världskriget hade diskrediterats och Sverige, som en sedan länge självklar nation, var naivt i förhållande till utländska hot, blev vårt land ett lätt offer för det multikulturella experimentet. Ingen trodde på allvar att den svenska nationen kunde hotas. Vi, som etniskt homogen nation, visste heller inte på allvar hur främmande andra folk faktiskt var. Många förväntade sig nog att andra folk skulle vara som svenskar.
Det har tagit tid för det svenska folket att vakna och förstå att vi nu ser ett allvarligt hot mot vår existens. Men när detta väl sker har vi en lång historia och en stark gemenskap att luta oss mot. Detta bör vara en styrka.