Svenska Akademien har blivit Paradise Hotel

Av Redaktionen

11 april 2018

Högsta prestige! Intellektuell begåvning! Snille och smak! Svenska Akademien har tillhört de finaste salonger som tänkas kan. Men nu liknar de mer en dokusåpa i TV3, Paradise Hotell. Låga instinkter, ytliga personpåhopp, osund tjurighet.

Det talas mycket om att folket borde lita mer på etablissemangen. De begåvade experterna är så mycket klokare än folket. Därför ska väljarna inte rösta på uppstickare som Sverigedemokraterna, utan reservationslöst lita på etablissemangen.

Svenska Akademien visar i blixtbelysning att de så kallade etablissemangen på inget sätt står för sunt förnuft, ansvar eller ledarskap.

Det enda etablissemangen står för är att vara klubbar för dem som har VIP-kort. Någon särskilt förmåga som skulle vara större än hos folk i allmänhet kan man inte se. Ja, med undantag för att ställa sig in, så att man får det prestigefyllda VIP-kortet, förstås.

Förljugenheten hos Akademiledamöterna blottas nu för allmän beskådan. Likt i dokusåpor som Paradise Hotell, Big Brother och vad de heter, avslöjar ledamöterna sina låga instinkter. De ledamöter som brutit mot reglerna och skvallrat om Nobelpristagare före offentliggörandet, skyddar varandra – och är i majoritet. De knuffar ut dem som håller på reglerna.

Ja, påminner inte scenariot om brittiske författaren och nobelpristagaren William Goldings dystopiska roman Flugornas herre? Där tar de djävligaste och mest omoraliska ungarna makten. Deras ursäkt var ju att de var barn utan vuxna på den öde ön.

Vilken ursäkt har akademiledamöterna?

De ska ju vara motsatsen till reflexstyrda, outvecklade barn. Ledamöterna ska vara erfarna, kunniga och förnuftiga människor som folket ska kunna, om inte se upp till, så åtminstone respektera.

När fasaden nu rämnar blir fallet hårt och djupt.

Svenska Akademien är nu ett åtlöje för svenskt kulturliv. Ett dåligt skämt.

Vad den här krisen visar är att det inte räcker med anrika traditioner och institutioner. Om de befolkas av omogna, själviska och ansvarslösa personer, spelar de formella ramarna ingen roll. (Ett annat färskt och konkret fall är Transportstyrelsen som medvetet bröt mot lagarna.)

Krisen visar att den mänskliga moralen är viktigare än institutioner och regelverk. Återigen får grekiske filosofen Aristoteles rätt, som för 2400 år sedan ägnade stor energi åt att kartlägga människan som moralisk varelse.

Så vad är lösningen? Inte bara Svenska Akademien utan alla delar av samhället behöver överge den nihilism som successivt kom att prägla landet under 1900-talet, då moraliska aspekter förnekades. Konkreta förmågor, som språklig, matematisk, biologisk, juridisk begåvning, räcker inte när vi ska utse personer till ledande och upplyfta positioner i samhället. De som ges makt över viktiga funktioner måste också besitta moralisk resning, se till helheten och inte bara till egna fördelar. De måste helt enkelt besitta: sunt förnuft.

För att detta ska prägla samhället i allmänhet och de upplyfta institutionerna i synnerhet, måste meritokrati åter sättas i centrum. Detta istället för kvotering, vänskapskorruption och andra kriterier som sätter annat framför bästa förmåga. Meritokrati borde gäller generellt i hela arbetslivet. De som är bäst på mänsklig omsorg på sjukhus och vårdinrättningar ska belönas inom sin yrkeskategori, på samma sätt som de bästa kirurgerna ska det inom sin. Och de som ska inträda i roll som chef, måste på meritokratisk grund vara dugliga som ledare.

En del ser meritokrati som elitism, men det är fel. Sociala förmågor är i många yrken den viktigaste, och ska premieras där. När händighet är viktigast i andra yrken, borde sådan duglighet premieras. Däremot har inte förmågan att göra reklam för sig själv, något med meritokrati att göra. Även om många tycks tro det.

Svenska Akademien kris visar att kraven på de som träder in på den högsta nivån i landet, inte är de rätta. Småsinthet, självförhärligande och bristande respekt för regler borde vara diskvalificerande.

Kanske är det här, något oväntat, som vi får exempel som förklarar varför alla etablissemang i samhället så snabbt nu förlorar i anseende och betydelse. De är helt enkelt inte värda någon respekt.

Populärt