När något händer som överträffar den mest dräpande såpoperan, när verkligheten överträffar dikten, ja då blir medieuppmärksamheten enorm. Media gottar sig och många ”experter” och ”förståsigpåare” får utrymme att spekulera. Vad som hänt och händer i Svenska Akademien är en sådan sällan överträffad opera.
Varför skall då även jag skriva om detta? Jo, för att ta upp några aspekter som kanske inte belysts i så hög grad i den hittillsvarande hysterin.
Många tror att högt bildade människor med någon slags automatik även besitter vishet, ädelmod och stil. Så är inte fallet. Från den politiska världen kan vi ju nämna Robert Mugabe i Zimbabwe. En välutbildad tyrann! Det finns många fler exempel.
Att bli medlem i Svenska Akademien är den förnämsta upphöjelsen en intellektuell i Sverige har kunnat föräras. Det är mänskligt att en sådan nobilisering kan framkalla arrogans och högmod.
Jag har endast konfronterats med en akademiledamot en gång och det var på Operabaren för länge sedan. Jag kom dit tillsammans med min unga snygga fru. ”Baren” var vid denna tid ett vattenhål för mig och våra vänner. Det fanns endast plats vid ett bord och där satt Lars Forssell, akademiledamot under hela 36 år. En oerhört begåvad och mångsidig författare som skrev poesi, drama, visor, barnböcker mm.
Vi frågade om vi kunde slå oss ned vid hans bord. Jag tror inte att han svarade utan tittade endast granskande på oss. Det visade sig att Forssell var full som en alika, ett tillstånd som inte är ovanligt bland framstående författare och andra ”konstnärer”.
Det tog inte en minut innan hans ena hand hamnade under bordet och placerades på min hustrus lår. I stort sett det enda Forssell sa till oss var; ”Kom ihåg att jag är tusen gånger mer berömd än ni någonsin kommer att bli!”
Han slutade inte att tafsa på min fru trots tillsägelser och förflyttning av hans hand. Jag var precis på vippen att resa mig upp och klappa till herr Forssell. Det enda som hindrade mig var att han såg så bedrövlig och klen ut att jag insåg att ett slag över käken kunde ha tagit död på honom.
När jag stod lutad över honom och vägde för och emot vände Forssell blicken upp mot mig och hans blaskiga ögon påminde om en tiggande, ledsen hund. Ögonblicket därpå kollapsade akademiledamoten över bordet och slog näsan i tallriken. Det var inte första gången detta hände och personalen var alert. Efter endast några minuter kom ambulansmän in i baren med en bår på vilken Forssell placerades med en syrgasmask över munnen och näsan. I nästa ögonblick var han utburen.
Det inträffade var ju knappast ägnat att inge förtroende för Svenska Akademien. Det hela hade naturligtvis en tragisk aspekt men kanske grundlades vissa akademiledamöters sorglösa syn på sexuella trakasserier av denne ”ålderman”?
I alla organisationer som saknar insyn samt i sin konstitution saknar vad man kallar ”checks and balances” frodas lätt; arrogans, översitteri och korruption i olika former så ock i akademien.
Det har framförts en slags feministisk protest mot att akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius, sparkades ut. Jag har arbetat med kvinnor under hela mitt yrkesliv utan andra problem än de som uppkommer i en organisation bland såväl män som kvinnor. Jag är för jämställdhet mellan människor i en organisation, oavsett kön. Så med den synen skulle jag nog kunna kalla mig feminist. Men jag kommer aldrig att beskriva mig som feminist av det enkla skälet att begreppet feminism har våldtagits av akademiska frontfigurer som skapat en kvasivetenskaplig begreppsapparat och där den vite mannen är roten till allt ont.
Det får väl närmast betraktas som ett notoriskt faktum att Svenska Akademien har varit och fortfarande är dominerat av mansgrisar. När Sara Danius utsågs till ständig sekreterare var det väl som om skönheten kom till byn. Först senare upptäckte gubbarna att det var höken som slagit ned i hönsgården. Och de flesta manliga akademiledamöterna påminner väl mer om nervösa hönor än om stabila och ärbara män?
Utan att veta, tror jag att Danius gjorde ett försök att varsamt reformera elefantkyrkogården. Att göra det som kvinna i denna mossiga församling kräver att man ”går före”. Det leder ingen stans att vara defensiv i ett förändringsarbete, det vittnar all erfarenhet från ledarskap om. Och när hon så att säga tog för sig började elefanterna på kyrkogården att svänga med snablarna och trumpeta. Hon blev kritiserad för att inte informera och förankra i tillräckligt hög grad. Konspirationen mot henne tog form och vi vet hur det slutade.
Att man under lång tid negligerade uppgifter om sexuella trakasserier inom ramen för den s.k. ”Klubben” under ledning av akademiledamoten Frostenssons man, ”kulturprofilen”, vittnar inte endast om en sorgesam kvinnosyn utan även om feghet och en förment lojalitet som överflyglar såväl moral som ”smak”. Något ”snille” är svårt att derivera ur denna skändliga ekvation.
Ytterligare en sak; Aftonbladet med den förnumstiga Lena Melin i spetsen samt Sveriges television envisas med att fortfarande kalla Jean-Claude Arnault för ”kulturprofilen” trots att all världens media talar klartext. Deras officiella motiv är medieetik. I själva verket torde det handla om att kunna skydda ”sina egna” när ”the shit hit the fan”. Bigotteri i sin prydno!
Jag förstår inte hur man skall kunna återfå förtroendet för institutionen med den uppsättning, för att använda Hanif Balis uttryck, ”syltryggar” som är kvar i akademien, vilka det nu är?
”Shame on You”!