Årets riksdagsval blir något av en folkomröstning där anhängarna av vänsterliberal politik har sju riksdagspartier att välja bland. De som vill värna svenska värderingar har ett parti att stödja.
Valåret är igång och det är mindre än fem månader kvar till valet i september. Förra riksdagsvalet lär ha varit sista gången man kunde utropa en vinare bara genom att jämföra storleken på de traditionella blocken. Vi lever just nu i en intressant mellanperiod när folket egentligen har röstat fram en given vågmästare, men de gamla partierna agerar som att så inte är fallet. Alla samarbetar alltså mot Sverigedemokraterna, vilket företrädare för de båda blocken försöker skyla över med retoriska utspel mot varandra.
Denna charad kan inte fortgå under nästa mandatperiod och alla vet det. Moderatledaren Ulf Kristersson kan inte genomföra en enda intervju utan att få frågan hur han tänker ta och behålla makten utan samverkan med Sverigedemokraterna. Eftersom han inte ger något begripligt svar blir han aldrig av med frågan.
Jag skulle säga att hela det politiska samtalet kretsar kring det åttonde partiet.
Det räcker med att öppna en tidning för att konstatera att SD:s profilfrågor – migration, integration, lag & ordning och välfärdsfrågor – dominerar debatten. Och med all rätt, detta är ju områden där makthavarna helt enkelt inte levererar, trots högkonjunktur. Medborgarna är oroliga och missnöjda över saker de ser i sin vardag och som inte kan lösas med lite högre eller lite lägre skatt.
Samtidigt pågår den sedvanliga smutskastningen, låt vara att tonen ibland är lite mer resonerande än tidigare. I Borås Tidning antyder statsvetaren Andreas Johansson Heinö att Sverigedemokraterna gillar auktoritär politik och att partiet inte skulle låta sig stoppas av grundlagar och domstolar. (Hur vet han det?) I dagstidningen Norran kör ledarskribenten Mikael Bengtsson med de mer vedertagna epiteten ”högerpopulistiskt, främlingsfientligt, stundtals rent rasistiskt…”
Listan över dessa angrepp kan förstås göras oändlig, det är ett propagandakrig som pågår. Inte minst LO har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare och drar sig inte för paralleller till fascism och nazism i påkostade ”dokumentärfilmer”. Kristdemokraten Jessica Schedvin twittrade nyligen att man inte kan vara både lärare och sverigedemokrat, något hon aldrig skulle ha sagt om tokvänstern. När valet kryper närmare kommer allt detta givetvis att intensifieras.
Men då ska vi inte glömma att det numera finns motkrafter. För det första har vi Sverigedemokraternas egna kanaler och nätpublikationer som på ett eller annat sätt står partiet nära (exempelvis Samtiden), eller åtminstone lyfter partiets frågor. För det andra har vi diverse ganska stora nätverk av privatpersoner på sociala medier, som i praktiken agerar som Sverigedemokraternas valarbetare. Det debatteras och diskuteras, SD-vänligt material av varierande kvalitet delas till en månghövdad politik.
Varför? För att folk är genuint upprörda över samhällsutvecklingen. I princip är internet ett demokratiskt forum där faktiskt vem som helst kan göra sig hörd, vilket vissa tydligen upplever som störande. Sverigedemokraternas motståndare är självklart också både organiserade och engagerade – och många till antalet – men ingen är likgiltig.
Jag anser att den traditionella höger-vänster-dimensionen i svensk politik visserligen fortfarande är både relevant och viktig, men dess betydelse avtar. Sverigedemokraterna har stöd bland arbetare och samhällets svaga som Moderaterna aldrig någonsin skulle kunna drömma om och samtidigt ett stöd bland företagare som Socialdemokraterna inte kan komma i närheten av.
Låt mig sammanfatta det som så att något håller på att hända. Eftersom inget av de gamla partierna på allvar vill stå upp för den svenska nationen, svensk kultur och socialkonservativa värderingar uppstår ett stort utrymme för ett parti som gör just detta. På så vis uppstår en folkomröstningsliknande situation där det vänsterliberala etablissemangets anhängare har sju riksdagspartier att välja bland.
Deras motståndare har endast ett.
*
Läs mer: Aftonbladet i Majoriteten av M-väljarna vill se samarbete med SD, Borås Tidning i En tunn soppa om SD:s förhållande till Ungern, Norran i PRO, bjud in Sverigedemokraterna, Nyheter idag i Kristdemokraternas tjänsteman: ”Går inte att vara sverigedemokrat och lärare”.